För några år sedan var den på nivå med Bulle med bulledagen – vilken för övrigt infaller 10 april. Men på senare år har den flyttat fram positionerna och 2021 blev verkligen fössta tossdan i mass stora genombrott. Sociala medieflödena fylldes av bilder på "massipantåta" och stolta redogörelser om mer eller, påfallande ofta, mindre nära band till Småland.
Som regionalromantiker är det svårt att inte bli lite upprymd av detta segertåg. Att det är en uttalsmässig högtidsdag – likt 4 maj för Star Wars-fansen – är roligt och ovanligt i sin egen rätt. Men att så här oförblommerat fira provinsiella särdrag är väldigt ovanligt i vårt kraftigt centraliserade land. Det regionalt särskiljande har normalt sett varit något långt ifrån positivt. Något man bör dölja. Dialekter har slipats bort i den grad att vi inte ens reagerar när Henning Mankells populäre polis Kurt Wallander, som påstås ha bott hela sitt liv i Ystad, inte talar skånska.
Därför värmer påfund som fössta tossdan i mass i hjärtat. Jag hade nu inte möjlighet att fira den själv, men skulle gärna ha gjort det. Vem tackar nej till en bit prinsesstårta? Ett tydligt tecken på vårt samtida vansinne är dock att frågan om vem som fira har gjort sig gällande. I just detta fall bör nog de flesta sådana utsagor tolkas med ett hyggligt mått humor. Men frågan om kulturell appropriering, där någon ur en majoritetskultur anammar drag eller uttryck från en minoritetskultur utan att visa tillräcklig respekt, är dock lika reell som sorglig.
Att visa hänsyn mot andra kulturer är förstås inte fel. Men det är väldigt sällan vad debatten faktiskt handlar om. I själva verket handlar det oftast om rena maktutövningar. Detta är möjligt tack vare den inneboende oklarheten i alla de ingående begreppen. Därmed kan bestämma sig först för vem man ska attackera och sedan tolka situationen därefter. Mycket praktiskt.
Är det kulturell appropriering om en svensk utöver traditionella japanska kulturella uttryck i Sverige? Svenskar är majoritetsbefolkningen här och japaner är det definitivt inte. Är situationen annorlunda om det sker i Japan? Vad händer när japaner utöver klassiskt svenska kulturuttryck i Japan? Som när en japansk orkester, som jag tror faktiskt heter Nyckelharpan, spelade Äppelbo gånglåt på en musikfestival i Saitama för ett antal år sedan. Majoriteter och minoriteter kan göra detsamma, det är himla trevligt.
Min gissning är att de allra flesta svenskar som bryr sig alls tycker att det är roligt. Även så om orkestern skulle drista sig till att behandla verket mer respektlöst och kanske göra det till sin egen med inslag av japanska influenser.
Under en period såg jag stora mängder så kallade reaction videos på Youtube, filmer där någon ser ett annat klipp och reagerar på det. Bland annat många där svarta amerikaner såg ett klipp med en vit sextonåring som gjorde en remix på en då populär raplåt. Alla var inte överens om hur duktig han var, men ingen var i närheten av att påstå att en vit kille inte skulle få rappa. Tvärtom ansåg flera att rappen behövde just en ny vit kille som kom utifrån och bara gjorde "sin grej". Detta trots att samtliga moderna kritiska idéer ger dem full rätt att känna sig kränkta.
I verkligheten är den här sorternas kulturmöten oftast uppskattade, från båda håll. Det är mångkultur som berikar. Så låt oss ägna mer tid åt sådana, även i det lilla. För egen del tänker jag nästa år sikta på att inmundiga en stadig bit massipantåta när det är dags för fössta tossdan i mass igen. Det skadar inte om vi alla är smålänningar en dag.