Det är en reflektion som ligger nära till hands om man läser hans nya memoarbok, I sällskap med döden, som kom ut på Albert Bonniers förlag i början av sommaren. Det kan sägas redan från början att boken – liten och röd – inte bjuder mycket nytt för den som är intresserad av modern politisk historia. Här finns inget skvaller eller kritik av vare sig företrädare eller efterträdare. Men det hade nog ingen heller förväntat från Ingvar Carlsson. Hans lojalitet med vänner och parti förblir hans främsta egenskap. Men kanske för första gången berättar Carlsson mer om sin personliga bakgrund.
Carlsson föds 1934 i ett arbetarhem i Borås. Tillsammans med kärleksfulla föräldrar och två äldre bröder växer han upp i en lägenhet med vedspis men utan varmvatten eller badrum. Som liten blir han sjuk i tbc. Fadern dör tidigt. För att finansiera studierna måste den blivande statsministern arbeta heltid från tolv års ålder i en speceriaffär och från 15 års ålder vid Algots textilfabrik. I läroverket blir han misshandlad av lärare och behandlad illa därför att han inte är betalande elev. Föreningsengagemang inom fotboll, scouter och SSU hjälper till att förbereda inför vuxenlivet.
Så långt finns det inget ovanligt med Carlssons uppväxt. Den var ganska typisk för hans generation. Däremot skiljer Carlssons bakgrund honom väsentligt från dem som följer efter. Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Alla födda i och präglade av efterkrigstidens Sverige. Kanske var skillnaden något mindre i förhållande till Stefan Löfven.
Ingvar Carlsson var i varje fall den siste svenske statsministern som inte använde posten för en vidare personlig karriär. Han kom ur rörelsen och återvände till rörelsen. Han byggde inga herrgårdar eller företag. Han har inte tjänat stora pengar i PR-branschen eller som styrelseproffs.
Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, frågar sig efter att ha läst memoarerna om Ingvar Carlsson skulle kunna, eller ens vilja, bli politiker i dag. Carlsson har själv ofta erkänt att han haft svårt att tala om sig själv och journalister tyckte han var svår att intervjua för att han alltid talade för partiet och aldrig i egen sak. Även som statsminister var han tjänstemannen som utförde partiets vilja. Politikerrollen är en annan än när Carlsson började. Den är mer personfixerad och narcissistisk (GP 12/6).
Klart är att då Ingvar Carlsson var aktiv politiker upplevde många honom som grå och vardaglig. Nu, 30 år senare, känns han mer som en annorlunda fågel vid maktens centrum. Kanske är det definierande för 1900-talet att någon som han kunde nå det högsta folkvalda ämbetet. På 1800-talet hade ingen arbetare kunnat göra den karriären. På 2000-talet skulle det vara svårt för en tillbakadragen lagspelare att armbåga sig fram. Ingvar Carlsson råkade hamna i rätt tid.
Mathias Bred är politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån.