Svensk spelpolitik är en märklig sak. Och möjligen har den aldrig varit mer märklig än när den tog sig uttryck i fyra statliga kasinon. Det var Göran Perssons regering som i slutet av 1990-talet kom fram till att detta var viktigt. Svenskarna behövde erbjudas ordentligt spel om pengar, annars skulle de vända sig utomlands och med internets frammarsch och en påtaglig pokerboom som tog världen med storm låg det väl i tiden.
Svenska spel fick i uppdrag att driva upp till sex kasinon. Det blev fyra stycken. Sundsvall var först ut 2001, vilket i sig säger det mesta om hur marknadsstyrd den här satsningen har varit. Därefter följde Malmö i slutet av 2001, Göteborg 2002 och 2003 slog Casino Cosmopol upp portarna i Stockholm.
Rent personligt har jag många goda minnen från de första åren. Som statistikglad ung student i Uppsala gjorde jag och en god vän många utflykter till huvudstaden för att förlusta mig i hasardspelets tempel på Kungsgatan. Vi vann och förlorade en hel del, även om jag huvudsakligen visade mig vara för fegt disponerad för att vilja spela bort några stora summor. Det fanns det dock gott om andra som var villiga att göra. Det har det alltid gjort.
Redan från de första åren var det uppenbart att statens kasinon hade två påtagliga grupper av stamkunder. Ingen av dem skänkte stället den air av kosmopolitisk James Bond-stämning ställena så gärna ville förevisa. Den ena gruppen var de, oftast, småkriminella som var där och tvättade pengar. Det kostar en del att tvätta pengar på ett kasino men rena blir de åtminstone. Den andra gruppen är de socialt utsatta. Människorna som för länge sedan förlorade kampen mot sina demoner och som månad efter månad återvände för att spela bort socialbidraget. Det var ett evigt kretslopp av offentliga pengar som betalades ut och som via kasinona också återfördes till det offentliga.
Givetvis har det alltid funnits andra besökare på kasinona också. Men de återvänder inte i samma utsträckning. Turister och vanliga svenskar gör enstaka besök. Och allt färre sådana dessutom.
Casino cosmopols verksamhet har varit i ekonomisk gungning under lång tid och hämtade sig aldrig från pandemin. När covid kom stängde Cosmopol ned helt och publiken återvände aldrig. Kasinot i Sundsvall stängde permanent redan 2020. Göteborg och Malmö stängde i februari i år och nu är regeringen på väg att sätta punkt för verksamheten helt.
Läser man finansmarknadsminister Niklas Wykmans (M) debattartikel i Aftonbladet kan man lätt få för sig att det är moral och ideologi som ligger bakom beslutet. Han skriver bland annat om att spelmarknaden präglas av särskilda risker, att spel är förknippat med problem kring hälsa och ekonomi. Ministern påpekar även att det "bör inte vara en politiskt beställd uppgift för ett statligt bolag att bedriva kasinon".
Men det är ju inte därför Casino cosmopol läggs ned. Det är en rent ekonomisk fråga. Det finns ingen efterfrågan längre. Kasinona i Sundsvall, Göteborg och Malmö har lagts ned av Svenska spel på grund av att de inte gick att driva med vinst längre. Och så här har svensk spelpolitik alltid fungerat.
När Kungliga nummerlotteriet infördes 1771, under Gustav III:s första år vid makten, gavs ut särskilda kalendrar vari det bland annat markerades vilka dagar dragningar skedde. Inledningsvis innehöll de även muntra skildringar av hur bra lotterier var. Ett exempel löd: "Den fördel lotteriet giver kronan, är så väl använd att var och en, även den som genom lyckans vidrighet, skulle förlora sin insats, drager därav en stor vinning". Sällsynt ärligt måste ändå sägas.
När Penninglotteriet grundades 1938 skedde det primärt för att svenskarna hade börjat spela på lotterier i andra länder, såsom Danmark, Tyskland och Ungern. Ett skandalöst slöseri! Svenska pengar borde förstås gå till den svenska statskassan. Och så blev det också. Ännu mer så dessutom några år senare när det privata bolaget Tipstjänst förstatligades bara nio år efter att det fått tillstånd för sin vadslagningsverksamhet. Två svenska kassakor var födda.
Casino Cosmopol är inte längre en kassako. I den mån det bör liknas vid ett djur alls är det väl ett multisjukt husdjur som enbart medelst omfattande och dyr vård kan hållas vid ett fortsatt lidande. Det är det naturligtvis inte värt och därför lägger regeringen ned det. Det är en fråga om pengar, inte moral eller ideologi. Om det vore annorlunda skulle väl regeringen även sätta stopp för Svenska spels digitala kasinoverksamhet? Men den går ju med vinst.