Sedan briserade nästa ministerskandal och nu går frågan het om Karkiainen verkligen heilar på bilden och om hon är eller har varit nazist. Inte direkt en drömstart på ministerkarriären.
Statsminister Magdalena Andersson (S) har ännu inte uttalat sig om Karkiainens framtid. Om hon får gå beror det på det höga tonläge S har haft gentemot andra det senaste decenniet snarare än vad som faktiskt har skett. Ingen seriös bedömare kan tro att Karkiainen är något annat än socialdemokrat.
Men S har varit drivande i att stigmatisera alla uttryck för upplevd högerextremism – även om där inte finns någon. Det har drabbat många hårt genom åren och det finns en uppdämd ilska över detta och en längtan efter att det också ska drabba någon av socialdemokraternas egna. Andersson har dock ett val, hon kan avvika från den dogmatiska linjen och rädda Karkiainen – och i processen hjälpa det svenska politiska samtalet framåt – men då måste det gälla alla.
Sett till vad som har hänt i Karkiainens fall är det inte självklart att hon heilar. Allt vi har är en stillbild och ett anonymt vittne som säger både att den nuvarande civilministern gör en så kallad hitlerhälsning och att det spelades vit makt-musik. Men det vet vi inte. Hon kan ha blivit fotad när hon gestikulerar och det bara ser ut som att hon gör det. Men det kan för all del vara så att hon heilar. Vi vet inte.
Karkiainen gör dock inte mycket för att underlätta situationen. Hon säger först till Expressen – som intervjuade ministern om detta samtidigt som Nyheteridag publicerade sin artikel – att hon inte heilar. Senare säger hon dock till SVT Norrbotten att hon kanske ändå har heilat men att det då var ironiserande. Och att det kanske har spelats vit makt-musik men att hon då har gått och stängt av den. Vem vet, hon verkar inte helt säker själv. Möjligen finns det ett samband med det stundtals ganska hårda festande som verkar ha förekommit i lägenheten i Haparanda.
Det är fullt möjligt att hon har heilat. Det ska inte gulligullas med dylika uttryck men det finns heller ingen anledning att låtsas om att det vore första gången en tonåring har använt provokativa, oacceptabla uttryck enbart för att de är just provokativa och oacceptabla. Det sker hela tiden utan att de för den delen egentligen sympatiserar med den underliggande historien och ideologin. Det gäller inte minst de många vänsterungdomar som går runt och hyllar massmördare. Det är häftigt och kaxigt att göra det, extrema uttryck har en särskild lockelse för ungdomen. Men det är extremt få av dem som faktiskt skulle vilja leva i ett sådant samhälle. Det handlar nästan alltid om en vilja att vara lite häftig.
Antag således att det är sant, att hon har heilat och att det spelades vit makt-musik på festen när hon var kanske 16 år. Vad bör hända med Ida Karkiainen då? Får hon ha ett politiskt engagemang? Får hon ha ett arbete? Får hon gå och handla på Coop samtidigt som det finns andra människor där?
Nu vet vi som sagt inte ens om Karkiainen faktiskt har gjort det, men vad är ett lämpligt straff för att i sin ungdom ha gjort något obetänksamt eller till och med direkt fel? Om det ska hindra en från att uträtta goda gärningar senare i livet är något skevt. Nu delar ledarsidan visserligen inte Karkiainens ideologi men ett partipolitiskt engagemang är av godo och jag har inte funnit något skäl att ifrågasätta innerligheten i hennes engagemang, tvärtom har det förefallit väldigt genuint.
Huruvida det ska krävas ett helt fläckfritt förflutet för att man ska kunna verka som politiker är en annan fråga. Innan man besvarar den jakande bör man fundera på vilka politiker vi kommer att få då. Det rimliga, nu som tidigare, är att vi inriktar oss främst på vilken politik någon vill bedriva.
Vi har en S-regering. Den ska inte innehålla några nazister. Och det gör den inte heller. Ida Karkiainen är socialdemokrat. Om hon missköter sig som minister hoppas jag att riskdagen använder sin makt för att avlägsna henne från regeringen. Men att hon på grund av en eventuell ungdomssynd inte skulle få chansen att göra något hon faktiskt verkar ha en god chans att göra rätt bra vore ett fattigdomsbevis för svensk politik.