In och ut genom vårdens labyrintartade system

I akt och mening att bli en bättre politisk skribent uppsökte jag nyligen akutsjukvården.

Bäddning, ett av vårdens mer rättframma inslag.

Bäddning, ett av vårdens mer rättframma inslag.

Foto: Bertil Ericson / TT

Krönika2022-02-19 05:00
Detta är en ledarkrönika. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är moderat.

Nåja, i ärlighetens namn hade det väl också en del att göra med en fantastisk mängd smärta i magtrakten som trots mina bästa ansträngningar inte ville gå över av sig själv. Så på den sjätte smärtdagens morgon gav jag upp och åkte in till akuten på Norrlands universitetssjukhus.

Självklart hade jag stämt av med 1177 innan jag åkte in. I bästa stereotypa mansanda var jag förstås inställd på att avvakta någon dag till, bara för att se om det kanske inte var på väg att ge med sig ändå. Men sambon utövade sitt inflytande till det yttersta och hux flux hade jag lovat att ringa 1177 och innan jag visste ordet av var jag på väg till akuten. Efter att ha gått igenom de första stadierna av akutvårdens gallringssystem lades jag in på medicinska akutvårdsavdelningen.

Det måste sägas att upplevelsen var utöver vad jag hade förväntat mig. Personalen var uteslutande väldigt trevlig och som jag upplevde det väldigt mån om att faktiskt hitta vad som var fel på mig snarare än att bara skicka hem mig med en bättre värktablett. Så jag var kvar där i drygt två dygn. Jag insåg hur mycket väntande det innebär att vara inlagd och gladdes över att ha tagit med fyra böcker.

Nu färgas förstås mitt omdöme av saker som att det var låg beläggning. Hade sjukhuset varit fullt och jag hade delat rum med någon hade det säkert gjort upplevelsen helt annorlunda. Men som det nu var hade jag ingenting att klaga på alls. Jag låg och läste och hade ont medan kunniga människor kämpade för att göra saken bättre. Kanon! Och till slut kunde jag skickas hem – med bland annat en bättre värktablett. 

Sagan tar dock inte slut där. Jag visste från början att jag skulle lämna prover fyra dagar efter hemkomsten, för det skulle jag boka tid på en hälsocentral. Sedan ringde de från avdelningen och sa att jag skulle komma in till laboratoriet på sjukhuset och lämna prover också. Det kunde jag dock göra vilken av de närmaste dagarna som helst. Så jag gjorde det efter två dagar.

Att ta sig an sjukhuset på det här sättet var dock mycket svårare. Akuten var så enkel att hantera, man bara tar sig dit och så blir man slussad rätt. Nu var det som att gå in i kung Minos labyrint på Kreta. När jag väl hittat rätt fick jag veta att jag skulle ha en lapp med mig. Utan lappen fanns det inte mycket vi kunde göra. Nehej. 

Så jag fick leta rätt på avdelningen jag var inlagd på och be om att få en lapp. Fel lapp fick jag veta av sköterskan som tog proverna sen, men hon förbarmade sig över mig och skrev över allt på rätt lapp. Två dagar senare åkte jag till hälsocentralen, men där ville de också ha en lapp. Har du ingen lapp? Nej. Efter långa telefonsamtal kom de fram till att jag skulle åka till sjukhuset och ta prover där, för då kunde jag skaffa en ny lapp. 

Överlycklig masade jag mig dit och började gå igenom samma process igen, om än med ett allt större och mörkare moln över huvudet. Efter ett tag, när läkaren som hade bestämt allt råkade gå förbi, uppdagades det att jag inte alls skulle lämna fler prover. Missförstånd. Proverna jag hade tagit redan var allt som behövdes. Ridå.

Till att börja ska sägas att jag har fått ompröva min inställning till att söka vård. Man ska inte ta vårdens resurser i anspråk i onödan men om det faktiskt är någonting som är fel bör man söka vård så snart som möjligt. Samtidigt finns det en hel del som kan göras för att vården inte ska upplevas som onödigt främmande och skrämmande.

Den här rituella besattheten av utskrivna papper är en sådan sak. Varför ska någon behöva släpa runt på ett särskilt papper för sakens skull för att få vård i dessa dagar? Det är bisarrt. Det vittnar mer om en stelbent inre byråkrati än om en strävan efter en vårdapparat som är till för patienten. Tacka sjutton för att folk drar sig för att söka vård om det är en så här kafkaartad process som ska dras igång för minsta sak.

För är det något jag har tagit med mig av alla samtal med människor genom åren är det att vården är fantastisk så länge man ligger på sjukhus. Och i någon mån rätt smidig när man har blivit ett rutinärende. Det stämmer väl överens med min nyliga exkursion i vårdlandskapet. Så fort man kommer ut förbyts den trevliga, smidiga vården mot en administrativ straffkoloni. 

Patientperspektivet verkar ofta främmande i vårdens utformning. Det är synd då det gör vården mer avlägsen. Och den förebyggande vården är beroende av att människor faktiskt upplever att det är värt att ta kontakt, att uppsöka vård. Annars väntar man hellre ut saker tills de blir onödigt stora problem som är svåra, ingripande och dyra att fixa.

Nu måste jag ut och fixa en dosett. Men hör gärna av dig med dina förslag på hur vården kan göras bättre för patienterna.