Hycklande tyst när V styr kulturen

Kvartals Ola Wong avslöjade nyligen att Torun Noucher (V), kulturborgarråd i Stockholm, detaljstyr verksamheten på Kulturhuset i Stockholm.

Vadå? Gör Vönsterpartiet exakt det vi högljutt kritiserar Sverigedemokraterna för? Det har jag inte märkt.

Vadå? Gör Vönsterpartiet exakt det vi högljutt kritiserar Sverigedemokraterna för? Det har jag inte märkt.

Foto: Pixabay

Krönika2024-06-25 05:00
Detta är en ledarkrönika. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är moderat.

Trots att det skedde ned till vilka ord som ska få yttras under publika evenemang uteblev de upprörda reaktionerna från landets kultursidor.

Wong hade begärt ut mejlkonversationer mellan Stockholms högsta kulturpolitiker Boucher och kulturhuschefen Malin Dahlberg, efter det uppmärksammade panelsamtalet under Stockholms kulturnatt, där någon i publiken yttrat det famösa “n-ordet” och där Wong själv deltog. I mejlkonversationen framgick att Boucher haft synpunkter inte bara på ordvalet, utan också på panelens sammansättning. Trots detta överskridande av roller har det varit märkligt tyst bland de som annars säger sig värna kulturinstitutionernas oberoende. Kulturdebattörernas sentida omsorg om konstens oberoende är nämligen enkelriktad.

När min bok Varken bildning eller piano – vantrivs borgerligheten i kulturen? släpptes 2015 skrev historikern Henrik Berggren i Dagens Nyheter att jag lät “som en sovjetisk kulturkommissarie”. Anledningen? Att jag pläderade för ett kulturliv fritt från politisk styrning. Det kan tyckas paradoxalt, men det är helt logiskt utifrån vänstersidans syn på kulturens förhållande till politiken.

Se bara på det plötsliga intresse för principen om armlängds avstånd, som utvecklades bland socialdemokratiska, miljöpartistiska och vänsterpartistiska kulturpolitiker runt 2010, då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Innan dess var intresset för konstens frihet och oberoende så gott som obefintligt på den politiska vänsterkanten i Sverige. Tvärtom hade politisering av kulturen betraktats som ett eftersträvansvärt ideal sedan slutet av 1960-talet. 

I dag är det mer regel än undantag att i kulturpolitiska diskussioner hänvisa till John Maynard Keynes princip för avståndet mellan den politiska makten och kulturlivet som om den vore något slags självklart fundament för kulturpolitiken. I själva verket lyste både den och en bredare diskussion om konstens frihet i huvudsak med sin frånvaro i både styrdokument och debatt före den stora kulturpolitiska utredningen 2009.

Att vänstern har synpunkter på kulturens innehåll betraktas nämligen som normaltillståndet. Det är den som ifrågasätter denna ordning som beskylls för att vara “kulturkrigare”, eller för den delen en sovjetisk kulturkommissarie.

Lars Anders Johansson är poet, sångare och journalist.