Tänk att människor som inte har tittat på Vi på Saltkråkan på någonstans mellan 30 och 60 år kan bli så vansinnigt upprörda av SVT ska spela in en ny version av den älskade barnklassikern. Att ett minimalt antal av de klagande någonsin skulle ta sig för att se ens den gamla versionen igen förtar inte fascinationen.
Det finns förstås alltid någonting stigmatiskt över att göra nya versioner av något gammalt och älskat. Det är dock svårt att komma över tanken att en del av detta handlar om den nya Malin inte ser ut att komma enbart från släkter som har ätit svenskt havre sedan Gustav Vasas dagar.
Å andra sidan handlar det nog om betydligt mer än uppflammande rasism. En mer trolig tolkning är väl att valet av skådespelare åtminstone förefaller representera samtidens vilja att omstöpa allting vi känner och älskar i en samtida woke-mall. Det upplevs som en sorts förnekande av det som har varit. Ett slags ogiltigförklarande – eller värre ändå, ett uttryckligt ogillande – av de liv vi har levt och allt som vi har upplevt.
Det är lönlöst att argumentera mot folks känslor. Likafullt kan det gott vänta tills man har sett den nya Saltkråkan innan man avfärdar den som woketrams. Det är väl fullt möjligt att Nora Rios, som spelar Malin i den nya versionen, bara är en alldeles utmärkt skådespelare som faktiskt tillför något. Det kan till och med tänkas att SVT:s nya Saltkråkan är precis vad den borde vara – en hyllning till barndomen och skärgårdslivet. Ett kärleksbrev till de små äventyren.
Kan man kosta på sig att vara orolig? Jovisst, för all del. Den nya tv-serieversionen av Ronja rövardotter som hade premiär på Netflix i våras ger fog för sådan oro. Visst var den något mer påkostad än Tage Danielssons budgetfilm från 1984, men det var väl den enda komparativa fördelen.
Astrid Lindgrens källmaterial räcker inte till en serie i tolv avsnitt och manusförfattarna har inte kunnat fylla det hålet. Serien förefaller besatt av att lyfta sociala orättvisor och hur svårt det var att vara svart i Sverige förr i tiden men glömmer bort att göra människor av huvudkaraktärer såsom Ronja och Mattis. De blir platta och intetsägande. Allting haltar fram som bäst.
Men den gamla filmen om Ronja finns kvar. Det kommer den gamla Vi på Saltkråkan-serien också att göra. Och våra liv och minnen med dem.