I centrum för all uppståndelse står 35-åriga tennisstjärnan Peng Shuai. Hon gjorde något man inte gör ostraffat i Kina – hon anklagade en högt uppsatt politiker för sexuella övergrepp. Kommunistpartiet straffar gärna folk, men då främst för att ha misshagat partiet, inte för att ha tagit sig rättigheter jämte andra medborgare vilket snarare är en etablerad fördel med senioritet i partiet.
Den kinesiska ledningen har därtill gjort sitt yttersta för att kväsa Metoo-rörelsen helt i Kina. Aktivister som har stöttat kvinnor som har trätt fram har försvunnit för att inte ses igen. Budskapet är tydligt. Metoo behövs inte eftersom det inte finns något sådant problem i Kina. Sexuella trakasserier är en ondska som beror på västerländsk ojämlikhet och dekadens. Pengs väldigt publika vittnesmål på Weibo, Kinas egen motsvarighet till Twitter, visade med all önskvärd tydlighet vilken lögn detta är.
Det var ett långt inlägg också. Runt 1 600 ord. Och det var inte vilken dussinpolitiker som helst som pekades ut. Peng anklagade Zhang Gaoli, en 75-åring som har gjort karriär i kommunistpartiet och lyfts upp till dess högsta sfär av president Xi Jinping. Zhang satt i politbyrån och var under fem år Kinas vice premiärminister. Anklagelserna som Peng förde fram riktas således mot kommunistpartiets hjärta. Det kan inte tillåtas.
Inlägget plockades ned efter ynka 20 minuter. Och Peng försvann också. Hon hördes inte av alls. Inget märkligt i Kina förvisso. Där går det ofta så här om man är misshaglig för makten. Men någonting hände som Xi Jinping och kommunistledningen inte är vana vid. De mötte på styvnackat motstånd. Och det från det mest oväntade håll.
WTA, det internationella kvinnotennisförbundet, vägrade att släppa frågan. Det har man fortfarande inte gjort. WTA:s högsta ledning krävde gång på gång att få tala med Peng Shuai på fri hand, att hon ska vara säker och att en öppen och fullständig utredning av hennes anklagelser görs. Ingenting som Kina sade spelade någon roll, förbundet stod på sig.
Kanske säger det mer om världen än om WTA att alla förvånas så över agerandet. Talande är det hur som helst. Det bryter trots allt ett mönster. Kina använder sin ekonomiska makt till att köpa lydnad i praktiskt taget alla sammanhang. Kvinnotennis är inget undantag. Det är en rätt liten sport ekonomiskt sett. För några år sedan erbjöd Kina WTA en rätt stor pengapåse vilket har gjort landet till ett nav för kvinnotennis. Nästa år ska hela tio WTA-turneringar hållas där och förbundet har en avdelning med personal i Peking.
De ekonomiska incitamenten är tydliga. WTA har inget att tjäna på att bråka med Kina, tvärtom. Det skulle kosta sporten massa pengar. Prispengarna skulle kunna bli mindre igen och antalet turneringar minska. Många av de framsteg som de kinesiska pengarna har möjliggjort skulle helt enkelt gå förlorade. Det brukar dessvärre vara ett enkelt val.
Men WTA:s ordförande Steve Simon och resten av ledningen agerade på etisk grund. Simon har sagt i en intervju med CNN:s Erin Burnett att "förbundet definitivt är villigt att dra sig ur alla förehavanden med Kina och hantera alla komplikationer som kommer med det." Sedan sade Simon något som förtjänar att tas efter av många.
"Vi har varit väldigt framgångsrika [i Kina]. Men jag tror att när man tittar på det här är det alldeles för vanligt i dag att vi låter affärer, politik och pengar diktera vad som är rätt och fel i sådana här frågor. Vi måste som en värld börja fatta beslut utifrån vad som är rätt och vad som är fel, punkt."
Den vanliga hållningen är ju annars att Kinas pengar är så viktiga att vi bara ska hålla god min när Peking ägnar sig åt folkmord eller krossar demokratier. Det är viktigare att pengarna flödar och att relationerna är goda. Att hålla sig med en moral skulle kunna kosta på. Tillväxten kan bli lägre än högsta möjliga.
Och det förstås sant. Ekonomi ska heller inte bara viftas undan. Tillväxt är inte bara abstrakta siffror utan faktiska levnadsvillkor för människor. Men till slut är det ändå som Simon säger, vi måste fatta beslut utifrån vad som är rätt och fel. Nog så viktigt att tänka på när det börjar dra ihop sig till vinter-OS i Peking.
Ingen har börjat med idrott för politikens skull. Men hur långt är möjligt att bara blunda och låtsas som att det man själv gör är frikopplat från världen runt omkring? För i den världen bidrar OS till att legitimera och stärka en av jordens absolut värsta regimer. Fler borde göra som WTA.