”Det spelar ingen roll om det inte är sant, det är förjävligt i alla fall”, så brukar man skämtsamt sammanfatta känsloargument utan förankring i verkligheten. I skogsdebatten har faktauppgifter om att mängden gammal skog ökar i Sverige, att det planteras mer skog än det avverkas och att skogsbrukets klimatpåverkan är positiv, fått betydligt mindre genomslag än skogsbrukets motståndare som med darr på stämman hävdat att den svenska skogen håller på att försvinna.
I debatten om privata, fristående skolor har uppgifter om att en allt högre andel elever med utländsk bakgrund söker sig till de fristående skolorna drunknat i mängden indignerade påståenden om att de bolagsdrivna skolorna skulle välja ut studiemotiverade elever och lämna de övriga i sticket.
Vad gäller den bostadspolitiska debatten har regleringsivrarna lyckats vrida debatten från att handla om hyresregleringen, denna olycka som fördärvat svensk bostadsmarknad sedan det andra världskriget och skapat en akut brist på hyresrätter, till att handla om ”marknadshyror”, som om fri prissättning vore något skrämmande och konstigt.
I samtliga fall handlar det om vem som äger problemformuleringen. Redan på 1920-talet förklarade marxisten Antonio Gramsci att den som ville påverka den politiska och ekonomiska utvecklingen i samhället först måste påverka tänkandet, genom kulturen.
Borgerlighetens monumentala ointresse för kulturella frågor under alliansåren, och dess tondövhet på kulturområdet därefter, har lett fram till den situation som råder idag. Dagens ”kulturkrig” är ett tvåfrontskrig mot frihetliga värden: mot äganderätten, bildningen meritokratin, integriteten och individualismen. Just de värden borgerligheten brukade hålla högt.
Det finns ingen ursäkt för borgerligheten att bli tagen på sängen. Sedan 2013 har jag och andra varnat för den situation som nu råder, där kampen om problemformuleringsprivilegiet i de centrala samhällsfrågorna förs mellan ytterflankerna, samtidigt som liberaler och frihetligt konservativa drömmer sig tillbaka till en tid då politiken fördes enligt den traditionella höger/vänster-skalan.
I stället för att företräda en egen linje har borgerligheten låtit sig slitas sönder i det ”kulturkrig” som nu förs mellan en auktoritär identitetspolitisk vänster och en auktoritär nationalistisk höger. Utrymmet för frihetliga perspektiv krymper dagligen.
Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist.