Han föddes in i en judisk medelklassfamilj i hyperinflationens Tyskland. Som nioåring hörde han på radion att Hitler blivit rikskansler. Som femtonåring – mest intresserad av fotboll – tvingades han tillsammans med familjen att fly till USA. Fem år senare återvände han som amerikansk soldat och deltog vid Bastogne 1944.
Tack vare den så kallade GI Bill som hjälpte veteraner att finansiera högre studier kunde han år 1950 doktorera vid Harvard. Avhandlingen handlade om Wienkongressen 1815 som lade grunden till en lång period av fred i Europa. När han så småningom inledde en diplomatkarriär i Kennedy-administrationen kallades han ”killen som kan något om Metternich”.
Till den verkliga toppen rekryterades han av Richard Nixon och under sex år som utrikesminister fick Kissinger flera svåra uppgifter på sitt bord. Ta sig ur kriget i Vietnam, kyla ned relationerna med Kina och fredsförhandla i Mellanöstern. I det sistnämnda uppdraget kunde han för första gången dra nytta av den antisemitism som alltid riktats mot honom. Han valde att se det som en fördel när hans förhandlingspartners utgick från att han var ledare för en världskonspiration.
I många av krönikorna med anledning av hans hundraårsdag skymtar bilden av Kissinger som en dold och konspirerande makthavare kvar. Han passar in på våra fördomar om den sluge rådgivaren: en Otto von Bismarck, en Jöran Persson eller en Grima Ormstunga. Kanske har han själv bidragit till mytbildningen. När Olof Palme en gång ringde honom för att önska honom snabbt tillfrisknande efter en hjärtoperation skämtade Kissinger om att läkarna hade varit förvånade att han faktiskt hade ett hjärta.
Om just vänskapen mellan Palme och Kissinger har det skrivits och diskuterats en del. Först verkar Kissinger ha ogillat Palme. Men han bytte åsikt när han insåg att den tredje vägen mellan supermakterna var en fortsättning på Karl XIV Johans neutralitetslinje. Den högljudda svenska idealismen var i själva verket småstatens realpolitik.
Det är historien som hela tiden har varit Kissingers infallsvinkel på utrikespolitiken. Avhandlingen om Wienkongressen var tänkt att följas upp med en bok om Bismarcks diplomati. Järnkanslerns oväntade avtal med Ryssland inspirerade Kissinger till närmandet till Kina med pingpongdiplomati. Men Kissinger har också beskrivit annekteringen av Elsass-Lothringen som 1800-talets största politiska misstag. Det gjorde Frankrike till en revanschistisk stat och vägen mot 1914 var utstakad.
Kanske är det vad som spökar när Kissinger nu ändrat sin tidigare ståndpunkt och säger att Ukraina bör få komma med i Nato, men att Ryssland måste få något i utbyte, som att behålla Krim. Rysslands handlingsfrihet ska begränsas men ingen tjänar på att landet blir isolerat och hämndlystet. För den hållningen beskylls Kissinger för att vara mjuk eller rent av köpt av Ryssland. I själva verket är det nog fortfarande realpolitikern som talar. En realpolitiker som är gammal nog att personligen ha upplevt hur konflikter kommer och går men historien alltid går vidare.
Mathias Bred är politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån.