En 27-årig man döms till villkorlig dom efter att ha eldat upp en koran. Typ. På delar av internet kan man åtminstone tro att det är så, men riktigt så enkelt är det inte. Han döms för att ha spridit en film, och det är en väsentlig skillnad.
Delar av den upprördhet som domen har orsakat i vissa delar av samhället beror säkerligen på debatten kring om och i så fall hur vi ska anpassa vår lagstiftning i samband med koranbränningar. Socialdemokraterna har krävt att regeringen ska utreda om koranbränning kan rymmas inom hets mot folkgrupp eller förargelseväckande beteende. Somliga jurister, inklusive Göran Lambertz, menar att det är på det viset.
I stora delar av resten av samhället betraktas detta med visst fog som ett försök att strypa yttrandefriheten bakvägen. Det är därför inte helt överraskande att en sådan här dom får ett stort genomslag och ger upphov till viss kritik, även om man kunde önska att fler skulle läsa domar innan de kritiserade dem.
Domen gäller alltså inte själva koranbränningen som sådan, även om den är en del av verket i sig. 27 åtalades för att ha spridit en video där de bränner en koran, omsorgsfullt inlindad i bacon, på en grill. Under grillen fanns skyltar, bland annat med texten "Muhammed var pedofil". När koranen ansågs genomgrillad lämnades den och det brända baconet vid entrén till moskén i Linköping.
Filmen hade dessutom ett musikspår i form av låten "Remove kebab", det vill säga samma låt som Brenton Harrison Tarrant spelade i sin liveströmning på väg till moskén i Christchurch på Nya Zeelands södra ö 2019. Strax efteråt dödade han 51 personer och skadade ytterligare 50 genom skjutningar i två moskéer.
Filmen spreds via anonyma konton skapade för änamålet på Twitter och Youtube. När 27-åringen gjorde reklam för filmen på Flashback skrev han också att det var samma låt. Det är med andra ord inte vilken låt som helst och mannen var tydligt medveten om detta.
Om det inte vore för musiken och för att den brända koranen med dito baconlindning lämnades vid moskéns entré hade han sannolikt inte blivit dömd. Men dessa inslag gjorde att det inte gärna gick att gå på den åtalades linje att det enbart handlade om kritik mot islam, inte mot muslimer. En hållning som faktiskt är fullt legitim.
Vad gäller missaktning går rätten tillbaka till Högsta domstolens uttalande i NJA 2006 s. 467. Där framgår att alla nedsättande eller förnedrande uttalanden inte omfattas. Saklig kritik av grupper faller utanför det straffbara området. Enbart sådant som fullt klart överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion ska kunna straffas. Kriminaliseringen ska inte utgöra ett hinder mot opinionsfriheten och den fria åsiktsbildningen. Inte heller ska påståenden som bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt vara straffbara.
Domstolen konstaterar att filmens innehåll och valet av konton för publicering svårligen kan sägas ha inbjudit till en saklig och vederhäftig diskussion. Rätten kan inte heller se att filmen innehåller något påstående – möjligen med undantag för påståendet att Muhammed var pedofil, om det tas ur sammanhanget i övrigt – som bäst bemöts i fri och öppen debatt. Och här har ju rätten en otvetydig poäng.
Koranbränningar i sig må falla inom yttrandefrihetens gränser. Men det är ingen intellektuell verksamhet vi talar om här. Det är inte ens påstående som går att förhålla sig positiv eller negativ till. Det är bara ett bröl. Ett klagoskrik. Men för all del, sådana måste också vara tillåtna. Det väsentliga i den meningen blir faktiskt om det riktar sig mot en religion eller mot människor. Att bränna en koran är att vända sig mot en religion. Att linda in en koran i bacon, grilla alltsammans och dumpa det vid en moské är att vända sig mot muslimer.
Det är trots allt viktigt att yttrandefriheten inte blir förbehållen den utbildade medelklassen. Den måste vara till för alla, oavsett om man kan eller är intresserad av att sätta ihop ett koherent resonemang eller inte. Även uttryck av rent oanalyserat missnöje måste skyddas om vi ska ha ett fritt och öppet samhälle.
Detta innebär dock inte att man kan göra vad som helst och hänvisa till att man vill skapa debatt. Man måste ta ansvar för sina handlingar och i det ingår att faktiskt i någon mån tänka igenom vad man avser att göra.
Vill man bränna en koran så kan man göra det. Det är inte straffbart, inte heller efter den nya domen, men det är å andra sidan i sig självt inte mycket att stoltsera med heller.