En märkbart trött Mikael Staffas, vd för gruvföretaget Boliden, konstaterade i en intervju med DI (28/8): "Vi bygger upp en portfölj av potentiella investeringar. Där ingår även svenska projekt, men tyvärr är de investeringarna de allra svåraste att få tillstånd för. Medan vi väntar tittar vi djupare på andra länder".
Dagen före julafton satte regeringen stopp för företagets planer på att öppna en koppargruva i Laver i Norrbotten. Då hade Boliden väntat i fyra år på ett besked.
Eller fråga Kurt Budge som är vd för det brittiska gruvprospekteringsbolaget Beowulf. Han har väntat i över tio år på besked om hur det blir med en järnmalmsgruva i Kallak. Under tiden har bolaget investerat cirka 80 miljoner kronor i att försöka tillfredsställa alla motstridiga intressen.
Det gick så långt att Konstitutionsutskottet prickade regeringen för att den inte ägnat en minut på tre år åt att handlägga Beowulfs ansökan. Det kanske därför inte är så konstigt att det inte öppnat en enda ny gruva i Sverige på 13 år och att vi rasar i internationella gruvrankingar för länder värda att investera i.
Med de här långa tidsspannen hinner även förutsättningarna förändras. Ett beslut överklagas och en ny dom ställer allt på ända. Eller så kan det handla om ett nytt riksintresse som ska tas hänsyn till eller vägas mot ett annat. Helt plötsligt vet ingen vad som gäller längre.
Och när de juridiska positionerna låst sig så hamnar de olika ärendena i knät på regeringen. Hade det varit upp till Socialdemokraterna hade saken varit klar, men enligt uppgift vågar man inte röra samernas rennäring och maktrelationen till Miljöpartiet. Det är för känsligt och därför blev det nej för Boliden.
Självklart ska gruvor genomgå ordentliga miljöprövningar men som läget är har den svenska gruvpolitiken utvecklats till ett härke av oförutsägbarhet som hindrar Sverige att dra nytta av sina gröna resurser.
Samtidigt har det Internationella energiorganet (IEA) nyligen konstaterat att världens efterfrågan på så kallade innovationskritiska metaller och mineraler kommer att explodera de kommande två decennierna. Det är ämnen som är helt avgörande för den pågående gröna omställningen och ett måste i elbilarnas motorer och batterier, eller i vindkraftverk och nya elledningar.
IEA pekar även på ett framtida ”skrämmande” stort gap mellan utbud och efterfrågan, och konstaterar att världen till stor del är beroende av Kina för tillgång och förädling.
Undersökningar av SGU visar att Sveriges berggrund har gott om de här ämnena. Men samtidigt uppger myndigheten Bergsstaten att intresset från företag sjunker. Bergsstaten konstaterar att ”bristande social acceptans för prospekterings- och gruvverksamhet som leder till långa rättsprocesser är en viktig faktor”.
De positiva konsekvenserna av en industrietablering är helt enkelt inte lika självklara längre. Eller som en tung vd inom industrin nyligen uttryckte det ”Det känns som att vi har förlorat ett slag här”.
Den tidigare socialdemokratiska näringsministern Anders Sundström har en möjlig förklaring. Han menar att det vuxit fram en nomenklatura av tjänstemän som gjort bevarandet till en hjärtefråga. Myndigheter som försvarar det samhällsekonomiska och tillväxtorienterade perspektiven finns det färre av.