Taiwan är ett inrikespolitiskt splittrat land. I svenska politiska termer kan man tala om ett parlamentariskt kaos. Liberala Demokratiska framstegspartiet, DPP, behöll visserligen presidentmakten men parlamentet kontrolleras av det gamla nationalistpartiet Kuomintang, KMT, och den lilla uppstickaren Taiwanesiska folkpartiet, TPP.
Det här skapar en del problem eftersom Taiwan saknar en politisk kultur kompromisskultur. Snarare än konfrontation och teater som gäller i mångt och mycket. Just nu befinner sig därför landet i ett dödläge där regeringen inte lyckas ta fram en budget som kan få stöd i parlamentet. Förmågan att lyckas göra detta lär i mångt och mycket sätta sin prägel på hur Lais presidentskap blir ihågkommet. I vart fall om han misslyckas.
Taiwanesisk politik är också till stor del identitetspolitiskt driven där förhållandet till Folkrepubliken Kina utgör motorn i maskineriet. Att det är det gamla nationalistpartiet – som en gång utkämpade ett blodigt inbördeskrig mot kommunisterna – som numera är varmast anhängare av anpassning till Peking är en av historiens ironier.
I traditionella termer befinner sig ju KMT till höger om DDP. Men det är det senare som driver på för landets självständighet med en stärkt militär, frihandel och närmare samarbete med den fria världen. DPP:s framgångar har till stor del berott just på kärleken till det egna landet och viljan att försvara det.
Det är sorgligt att det behövs. Att de kinesiska anspråken på Taiwan är nonsens är ju också känt sedan länge. Ett sätt att förklara det på är till exempel att Taiwan i år firade sin 113:e nationaldag. Man räknar statsbildningen från Wuchang-upproret 1911 som störtade det gamla kejsardömet på fastlandet. Taiwan hörde förstås till Japan vid tiden, men kom att inlemmas i Republiken Kina efter andra världskriget.
Kommunistiska Folkrepubliken Kina firade 1 oktober sin 75:e nationaldag, något som Taiwans president Lai Ching-te påpekade inför sitt lands firande. Hur kan ett land med kortare anor göra anspråk på ett med äldre? Kronologin går inte ihop.
Det är ett annat sätt att framhålla det landets ständigt försöker påminna omvärlden om – att Taiwan aldrig har varit en del av Folkrepubliken. I Peking talas det ofta om att med våld återförena Taiwan med Kina. Men det går inte att återförena något som aldrig har hört ihop.
Att det finns en grundläggande vilja hos kommunistpartiets ordförande Xi Jinping att med vapenmakt erövra Taiwan är tämligen odiskutabelt. Bland experter finns det en mängd teorier om när Kina kan tänkas slå till. Det handlar om alltifrån exakt när den kommunistiska ledningen bedömer sig ha tillräcklig förmåga för att genomföra det till eventuella hål i USA:s satellitförsvarsförmåga och när dessa prognosticeras täppas till.
Något som mindre ofta diskuteras är att Taiwans säkerhet påverkas av krigen i Ukraina och Mellanöstern. Det handlar inte om krigströtthet och ökad internalisering i Väst, utan om faktiska begränsningar för vår kollektiva militära förmåga. Om ammunition och robotar.
Redan Israels behov har börjat påverka Ukrainas tillgång till krigsmateriel. Israel har betydande ekonomiska möjligheter behöver inte få så mycket i stöd men det finns just nu bara så mycket att tillgå. Produktionen har inte ökat i den utsträckning som behövs. Det räcker knappt ens till Ukrainas behov, än mindre till att fylla på de nationella förråden. Israels behov innebär en konflikt. Det är tveksamt om Väst har den politiska viljan att stödja både Ukraina och Israel, det är nästan uteslutet att man har de fysiska resurserna att göra det.
Detta innebär också att Taiwans utsatthet ökar. Peking har förvisso ibland svårt att förstå hur resten av världen agerar och varför, men det lär knappast undgå kommunisterna att Västs militära förmåga är, som Bilbo uttrycker det i Tolkiens klassiska Ringens brödraskap: som smör som skrapats över för mycket bröd.
Det främsta externa skälet till att Kina avhållit sig från att invadera Taiwan är det militära hotet från USA och andra västliga länder. Att det nu är uppenbart för Peking att något omfattande stöd inte utan vidare går att uppbåda påverkar självklart hotnivån för Taiwan. Att det dessutom kan bidra till att lätta trycket på Ryssland i Ukraina och hjälpa båda att nå sina ondskefulla mål gör knappast scenariot mindre aptitligt i Peking.
Taiwan gör rätt i att fira. Men bör också försöka hitta samsyn för att så snabbt som möjligt stärka sitt försvar.