Einárs död är förstås tragisk och meningslös. Lika hemsk och cynisk som den brottskultur han själv var en del av. Det sticker i ögonen att upprördheten över hans död är så mycket större än för de många andra offren för gängvåldet, av vilka åtskilliga inte har någon inblandning i gängen alls.
Samtidigt ska man inte skåda en given häst i munnen. Kan Einárs död chocka fram en samlad resning mot gangsterkulturen är det trots allt positivt. För någonting måste göras.
Av något skäl har kulturetablissemanget för flera år sedan bestämt sig för att gangsterrapp är någonting fint och gott. Det sägs skildra en verklighet som existerar i vårt land. Vi behöver inte tycka om den, men den finns där och behöver behandlas och bearbetas kulturellt. Något som accepteras gällande andra livssituationer. Gudfadernfilmerna och tv-serien Sopranos hyllas som några av de främsta verken i film- respektive tv-historien. Och man måste komma ihåg att skilja på det konstnärliga verket och personen som har skapat det.
Därför fick Malou von Sivers motta hård kritik efter att hon 2019 gästades av då 18-årige rapparen Greekazo i sitt program Malou efter 10. Rapparen trodde att han enbart skulle prata om sin framgångsrika karriär, vid tidpunkten hela fyra månader lång, men programledaren ville även prata om innehållet i den unge mannens texter. Dessa kretsade kring gängvåld och droger. Handlade det inte om att romantisera en skadlig livsstil och kunde inte detta skada lyssnarna, de flesta av dem var trots allt unga.
Artisten i fråga sade efteråt att det hade känts som ett polisförhör – antingen ett underbetyg till polisen eller ett bevis på att han aldrig varit på ett sådant – och kritiken haglade från stora plattformar som Aftonbladet och Expressen. von Sivers pudlade strax och menade att det hade blivit obalans i programmet.
Andra exempel är förstås P3 Gulds envetna strävan att lyfta fram gangsterrappare, inte minst Yasin Mahamoud. Rapparen, även känd som Yasin Byn, kunde dock inte närvara vid årets gala eftersom han satt häktad misstänkt för människorov – av nyligen avlidne Einár icke desto mindre. Representanter för galan gör årligen sitt bästa för att påstå att man skiljer på verk och person, men i år tilldelades Yasin även priset Årets artist och om inte det är ett ställningstagande för artisten som person är det svårt att se vad som kan vara det.
Det finns dock tillfällen då arrangörer kan länka samman verk och person. P3 Guld skulle aldrig fira en vit makt-musiker, oavsett försäljningssiffror och hur många lyssnare vederbörande har. Och det är helt rätt. Nisse Nazists musik är ett gift för samhället. Men detsamma gäller Yasins och Einárs musik.
Gangsterrap är ofta mer av ett kriminellt skyltfönster än en skildring av en hård värld. Rapparna i fråga är inte främst musiker utan gängmedlemmar som dessutom gör musik. Alstren tjänar gängens intressen. Får dem att verka hårda och häftiga, något att eftersträva. Den inskärper både deras råhet, våldskapital och ekonomiska framgångar på kriminell grund. Yasin är inte filmskaparen Francis Ford Coppola eller författaren Mario Puzo. Nej, han är mafioson Sonny Corleone. Hans musik är ett sätt att tjäna ytterligare pengar på sin brottslighet och utgör därmed också en kontinuerlig kränkning av hans och hans kumpaners offer.
Gangsterkulturen är minst lika mycket ett gift som vit makt-kulturen. Den dödar många och förgiftar livet för betydligt fler ändå. De som tvingas leva i områden där gängen styr. Där man inte vågar berätta för polisen vem som sköt ens svåger, vem som brände ens bil eller vem som tvingar en att betala beskyddarpengar. Eller vem som har fått ens barn att bli en knark- och vapenkurir. Därtill har vi de unga själva som får växa upp i en miljö där den enda framgång de ser är de kriminella som förtrycker hela området, som är snara till våld och som saknar varje tillstymmelse till ansvarskänsla och empati.
Gängen lever på gangsterkulturens gångbarhet. De har fått hjälp att utöka sitt inflytande och sin makt av etablissemanget romantisering av gangstervåldet. Folket bakom P3 Guld sköt inte Einár, men deras agerande har hjälpt personerna som gjorde att hamna i den positionen. Detta måste få ett slut.
Gangsterkulturen dödar människor och skadar samhället. Den förtjänar att behandlas med precis samma avsmak som vit makt-kulturen. Den enda väsentliga skillnaden mellan Nisse Nazist och artister som Einár och Yasin är att de senare välkomnas med öppna armar i civiliserade sammanhang. Det kan och behöver vi ändra på.