Det motsägelsefulla med en politiskt styrd kultursektor som förväntas vara utmanande och obunden illustrerades i rapporten Så fri är konsten från 2021, där Myndigheten för kulturanalys undersökte hur det stod till med den konstnärliga friheten inom den statliga, regionala och kommunala kultursektorn. Resultatet var nedslående men inte förvånande: på alla nivåer upplevde sig kulturutövarna mer eller mindre styrda, från politiken eller tjänstemannasidan, i sitt kulturutövande.
Det ligger i sakens natur, att politiskt styrd verksamhet också medför ett ansvarsutkrävande som krockar med idén om kulturen som en dynamisk och utmanande kraft. Principen om armlängds avstånd, som sedan 2009 diskuterats i den svenska kulturpolitiska debatten, är ett sätt att försöka komma runt denna inbyggda motsättning. Principen används dock ofta i motsatt syfte: för att försvara en rådande ordning mot politiker och partier som vill se förändring och förnyelse.
Vad som ofta glöms bort är att den största delen av kulturpolitiken inte i första hand handlar om konstens frihet. Konstens frihet garanteras av att yttrandefriheten upprätthålls, och att konstnärer kan verka utan att hotas och tystas, inte av hur de offentliga medlen fördelas. Den dynamiska, utmanande och obundna delen av kulturlivet återfinns företrädesvis utanför de offentliga systemen.
En stor del av kulturpolitiken handlar om helt andra saker än det konstnärliga nyskapandet: som att bevara, vårda och utveckla det fysiska och intellektuella kulturarvet, att bilda och att utbilda och att tillgängliggöra den befintliga kulturen. För detta behövs en infrastruktur och institutioner, kontinuitet och långsiktighet. Trots att vi lägger mer skattemedel på kultur än någonsin står statliga kulturinstitutioners byggnader och förfaller. Naturhistoriska riksmuseet är alltjämt stängt för renovering sedan delar av taket ramlade in.
Stiftelsedrivna institutioner som äger sina egna fastigheter är ett sätt att skapa en motvikt till politikens kortsiktiga nyckfullhet. Skattelättnader och andra förmåner för att öka den privata finansieringen sprider riskerna, minskar sårbarheten och skapar långsiktighet. Vill man även skapa förutsättningar för ett obundet och dynamiskt kulturliv kan man göra som på Irland och befria musiker, författare och konstnärer från inkomstskatt.
Lars Anders Johansson är författare, journalist och poet.