Brukets nedläggning uppges bero på vikande efterfrågan på magasinspapper. Fabriksnedläggningen är bara en i raden på senare år och ger en föraning om framtiden på många orter om innerstädernas miljörörelse, som har mycket lite med den faktiska miljön att göra, får sin vilja igenom.
För några år sedan myntade ekonomen Kjell A. Nordström begreppet ”skräpytor”, för att beskriva platser där den industriella glöden falnat och maskinerna stannat: bruksorter där bruket lagt ned, med övergivna industritomter och tomma butikslokaler.
Nordströms poäng, om hur de gamla industrisamhällena betalar priset för den samtidiga centraliseringen och globaliseringen av ekonomin, gick många förbi. Istället kom begreppet ”skräpytor” att leva sitt eget liv och blev en symbol för storstadselitens nedlåtande syn på deras verklighet och livsstil.
Våra beslutsfattare verkar dock ofta faktiskt betrakta Sverige utanför storstadsområdena som platser utan värde annat än som rekreationsytor för storstadsbor eller möjlig uppställningsplats för vindkraftsanläggningar. Vad invånarna anser om saken intresserar föga. Regeringen vill avskaffa det kommunala vetot för vindkraftsetableringar, de boendes skarpaste vapen i försvaret mot de skattesubventionerade vindkraftsexploatörerna.
Medan de storskaliga vindkraftsetableringarna framställs som det yttersta goda skildras landets 300 000 skogsägare som miljöbovar av yttersta slag. Möjligheterna att äga och bruka skog kringskärs genom ständigt nya regleringar. I förlängningen väntar fler fabriksnedläggningar.
För mer än ett sekel sedan drog människor norrut under den industriella revolutionen för att slå mynt av de oexploaterade naturtillgångarna. Tidigare glest befolkade landsändar fylldes av människor, industrier och framtidshopp. Den närmast koloniala baksidan av utvecklingen har skildrats av idéhistorikern Sverker Sörlin i dennes avhandling Framtidslandet (1988).
En avgörande skillnad mot då är att dagens kolonialisering av landsbygden inte behöver särskilt mycket arbetskraft. De boende betraktas snarare som ett problem, som grus i maskineriet, när fjäll förvandlas till industrilandskap med vindturbiner högre än Turning Torso. Det krävs ingen större fantasi för att inse vad det kommer att bli av dessa anläggningar när vindkraftsboomen blåst över och skattesubventionerna sinat. Just det, skräpytor.
Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist.