Naturligtvis skapas berättelsen om oss själva i huvudsak tillsammans med de människor som vi delar vår tid på jorden med, men de som vilar under kyrkohällen har också betydelse. Att känna till något om sin familjehistoria hjälper till att placera oss i ett sammanhang. Det är därför så många roas av släktforskning. Och det som tidigare var ett tidsödande arbete, har getts helt nya möjligheter genom internet och dna-tester.
Även om släktforskning kan vara oerhört spännande, blir det sällan alltför känsligt. Att i sina anor hitta en mördare som avrättades på 1600-talet, leder knappast till någon familjekris.
Men ibland kan sökandet efter sin härkomst vara mer laddat. För den som adopterat ett barn och gett det all sin kärlek under hela uppväxten, kan det vara jobbigt när det vuxna barnet börjar efterforska sina rötter. För en del adopterade är det ointressant var de från början kom ifrån, men andra vill på olika sätt återknyta till sin bakgrund, exempelvis genom att spara pengar för att kunna resa och se barnhemmet dit de en gång lämnades. Jag har en bekant som i vuxen ålder börjat lära sig det språk som talas i hans födelseland.
De flesta håller nog med om att man vid en lämplig ålder bör berätta för ett barn att det är adopterat. Enligt samma princip säger svensk lag att föräldrar är skyldiga att informera barn som blivit till genom spermiedonation om deras ursprung. Trots att människorna som vi växer upp med är de som formar oss, har vi ett behov av att känna till var vi kom ifrån.
Det är därför som det ofta blir en chock när personer i vuxen ålder upptäcker att den de kallade pappa inte var deras biologiska far. Det handlar inte om att den fadersfigur man haft på något sätt gjort ett dåligt jobb, bara om att det man trodde sig veta inte stämde.
Det är dock inte bara i familjer som sådana här saker kan vara laddade. Anlägger vi ett politiskt perspektiv på det hela blir det brännstoff. Historien har tydligt visat vad som kan ske om vi börjar betona blodsband. Det är livsfarligt att göra politik av släktskap, men likväl betyder det något.
Uppdraget måste därför bli att skapa möjligheter för fler känslor av gemenskap, än de som kommer ur ett snarlikt dna. Adopterade kan känna en samhörighet både med sin genetiska släkt och sina svenska föräldrar — det ena utesluter inte det andra. En nation kan byggas på samma sätt.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.