Ett sådant exempel var Ann-Charlotte Marteus som skrev i Expressen att vad det moderna kungahuset behöver är "friska tag och snygga klänningar. Inte en stapplande 90-taggare". Andra har menat att det är upp till kungen själv, vilket i och för sig är en hållning med viss appell. Undersåtarna ska inte lägga sig i vad monarken gör. Aptitligt men inte mycket till hållning kring hur vi vill att vår monarki ska fungera.
Försöken från diverse smaklösa republikaner att använda drottning Margrethes val att abdikera som ett sätt att skaka om det svenska kungahuset är deprimerande. Vad har de två egentligen alls med varandra att göra. Ska jag ta en sjukdag för att kollegan i Norrköping mår dåligt? Sannolikt mindre uppskattat, och det på goda grunder.
Margrethe har förvisso varit en mycket populär regent. Folklig i ordets verkliga bemärkelse. Och hennes beslut är för all del normbrytande. Nordiska regenter har haft för vana att tjäna sina länder ända in i döden. Plikten framför allt, så att säga, för att citera Gustaf VI Adolfs valspråk. Exempelvis har alla kung Carl XVI Gustafs företrädare i ämbetet ur den Bernadottska ätten dött på tronen. Tanken att det skulle spela så värst stor roll att Margrethe gick sin egen väg framstår som mer naiv och hoppfull än innerlig.
Dessa republikanska förhoppningar är knappast värda att ta på särskilt stort allvar. De har en försvinnande del av befolkningen i ryggen. Stödet för den svenska monarkin är grundmurat i folklagren. Precis som det är i Danmark och i Storbritannien. Stödet för monarkin lär inte påverkas särskilt av att Margrethe abdikerar. Det påverkar dock egentligen inte frågan om det är rätt eller fel.
Rent praktiskt finns det ju ingen direkt anledning för en monark att abdikera. Hälsan kan förvisso påverkas och minska möjligheterna för monarken att utföra sina uppgifter. Det är dock knappast en oförutsedd situation. I det läget träder tronarvingen in och utför regentens uppgifter. Något som ju i viss utsträckning sker redan innan.
En uppfattning kan således vara att en monark egentligen inte ska abdikera. Åtminstone inte med mindre än att vederbörande har orsakat institutionen sådan skada att det är det enda kvarvarande sättet att skydda den. Det hör så att säga till rollen att stanna kvar. Det är nog ingen lätt sak att födas in i kungafamiljen, vara tronarvinge och veta att en dag ska jag bli kung eller drottning. Det är ett liv med såväl förpliktelser och privilegier som få av oss kan relatera till alls. Både privilegierna och plikterna är dock värda att respekteras, såväl av oss undersåtar som av kungligheterna själva. Och det är ett livslångt åtagande, inte något som man kan slå av och på.
En annan poäng är att det gemensamma åldrandet som uppstår när en regent inte bara blir gammal utan stannar kvar till döden är något som skapar samhällelig gemenskap och binder oss samman. Till kungahusets förtjänster hör ju inte minst dess förmåga att länka ihop oss med vår historia. Det har varit med oss i generationer och genom dem kan vi se tillbaka på och minnas vårt eget förflutna. Det är viktigt.
Men kungen binder oss även samman i nuet, över allehanda gränser som inkomst, geografi och utbildning. Vi åldras tillsammans med vår monark och relaterar till samma person eller institution. Det är i någon mening den sista rejäla biten monokultur som vi har kvar. Det gäller när vi ser de nya kungabarnen växa upp, men kanske framför allt processen när och förhållandet till att vi blir äldre tillsammans med vår kung.
Kungen är inte förbehållen några vissa personer utan han är all. För var och en. Sant egalitär, snarare än en representant för en elitistisk världsordning. Genom honom kan vi också knyta an till varandra. Den sortens verkligt samhällsöverskridande funktioner är enormt viktiga och monarkin är mer eller mindre den enda vi har kvar.
När kungen väl en dag dör kommer vi att enas i sorg och en sorts katarsis. Till slut kommer vi att gå vidare med Victoria som då blir drottning och som förhoppningsvis även hon stannar på tronen tills hon dör. Det är naturens gång och vi är till syvende och sist omöjliga att separera från den naturliga ordningen.
Det finns ingen anledning att göra annat än att önska drottning Margrethe lycka och välgång även efter abdikationen. Likasom det saknas anledning att låtsas som om det var ett bra beslut. Och det saknas definitivt skäl att önska att detsamma ska ske i Sverige.