Oron över beskedet är inte begränsat till en viss politisk grupp. Från min egen utsiktspunkt i sociala medier har jag sett personer från hela det politiska spektrumet stämma in i klagosången. Alla vet också att det finns goda skäl till oron de känner.
Nya versioner av gamla verk är i någon mening förstås ofta tecken på idéfattigdom. Det är milt uttryckt långt ifrån alla nyinspelningar som är bättre än orginalen. Och nu är vi dessutom plågade av att leva i en genompolitiserad tid. Det gäller inte minst SVT.
Nog finns det förstås tillfällen då gamla verk tydligt har något viktigt att säga oss även i dag och det kan vara befogat att företa sig en sådan utmaning. Men allt som oftast handlar det mest om ett sätt att försöka försäkra sig om tittarsiffror man inte litar på att man klarar av att uppnå med ett orginalverk. Lättja och girighet således.
Nu hävdar man att man måste rädda Saltkråkan för nya generationer. Varför då? Räcker det inte med att sända den befintliga Saltkråkan i repris på Barnkanalen? Det påstås ofta att barn av i dag inte klarar av det sävliga tempot i gamla program. Det är till stor del sant. Men omöjligt är det inte. Och allting måste vara till för alla hela tiden. SVT sänder så kallad slow-tv för vuxna, exempelvis Den stora älgvandringen. Varför kan inte Saltkråkan få finnas kvar som slow-tv för samtidens barn?
Många oroar sig också för vad SVT faktiskt tänker gestalta. Det är det naturligtvis ingen som vet, men tidens tecken känner alla igen. Och något drastiskt måste göras. Det går inte att göra Saltkråkan rättvisa i dag. Det är ett porträtt av en oskuldsfull tid och plats. Idyllen, 1960-talets skärgårdsliv, är lika försvunnet som 60-talet självt. Ett charmigt barn eller tre är det nog inte så svårt att skaka fram, men var finns i dag skådespelare som Torsten Lilliecrona, vars skildring av farbror Melker var så enastående och innerlig att han aldrig kunde ta sig ur dess grepp?
Eller för den delen Louise Edlind Friberg som spelade Melkers brådmogna tonårsdotter Malin som hade axlat familjens modersroll med en självklarhet och en värdighet som knappt går att gestalta längre. Det är svårt att tro i dag att Louise Edlind som hon hette då bara var 16 år när hon blev erbjuden rollen – och 17 år när serien började sändas 1964.
Nu är det ju inte SVT:s avsikt att bara göra en lite kvickare Saltkråkan, utan att uppdatera den för vår tid. Kanske förvandlas farbror Melker till en somalisk sjubarnsfar som livar upp den homogena och inskränkta gemenskapen på den lilla ön? Måhända blir Krister, Malins ihärdige friare, en ensamkommande afghan som fått stanna i Sverige tack vare gymnasieamnestin? Hela Saltkråkan måste enas i kampen för att Malins stora kärlek ska få stanna inte bara på ön utan i landet. Kan regeringen få igenom en lättnad till av reglerna och rädda honom?
Min personliga favoritpitch levererades av en vän på Facebook:
Shottaz och Dödspatrullen kontrollerar var sin del av Saltkråkan. Vem ska slutligen vinna kontrollen över den lukrativa heroin-handeln? Tjorven och Pelle hamnar mitt i konflikten och slits mellan släktens förväntningar och drömmen om storstan.
Är allt detta raljant? Lite, men inte utan skäl. SVT är uttryckligen ute efter att forma vår bild av samhället vi lever i – men också att forma vårt gemensamma minne. Problemet med denna totalitära ambition är att våra minnen inte behöver stöpas om, allra minst av SVT. De är, på gott och ont, en del av oss och utan dem vore vi inte vad är i dag.
Det finns en aktivistisk vilja att skriva om nära nog alla delar av historien. Men det gör ingenting bättre, tvärtom skapar det rotlösa människor utan koppling till sitt förflutna. Samtidens problem löser vi inte genom att redigera historien utan genom att förändra hur vi agerar här och nu. Så låt våra minnen vara. De duger fint som de är.
Gör gärna något om sommarlivet i Stockholms skärgård av i dag. Det kan bli jättebra. Men påstå inte att det är Saltkråkan. Det är det inte. Använd fantasin och hitta någon som har något intressant att säga. Det går att göra nya skildringar. Lasse Åberg lyckades framgångsrikt med 1988 års SOS – en segelsällskapsresa.
I ärlighetens namn har Saltkråkan dessutom inget viktigt att säga. Den är ett porträtt av en sommaridyll, format av Astrid Lindgrens oefterhärmliga värme och kärlek till föremålet för sin betraktelse. Det är därför den är så bra, och det är något som SVT inte klarar av att återskapa. SVT bör göra det man vill, men inte kalla det för Saltkråkan. Skapa nya berättelser att samlas kring i stället för att försöka omforma tittarna.