När Belarus president Aleksandr Lukasjenko tar initiativ till en flyktingkris vid EU:s yttre gräns i Polen, Lettland och Litauen fortsätter han på en bana som Turkiet slog in på under president Erdogan. Det är bara tillvägagångssättet som är mer utstuderat.
Aggressionen har på ett retoriskt plan mötts med samstämmighet och tydlighet från EU och dess medlemsländer. ”Vi står inför en brutal hybridattack mot våra EU-gränser”, sa Europeiska rådets ordförande Charles Michel i ett tal nyligen. Michel har även utlovat fullständig europeisk solidaritet med Polen. Det enda europeiska svaret, har han sagt, är tydlighet, enighet och främjande av gemensamma värderingar.
EU:s förmåga att hantera krisen hämmas dock av unionens splittring och brist på ledarskap. Solidaritet mellan medlemsländerna är en viktig princip som alla kan ställa sig bakom i teorin. Men att samla en hel union till stöd för Polen vars politiska inriktning har väckt frågan om landet överhuvudtaget har en framtid i EU är en svårare sak.
Att söka EU:s stöd är för den delen inte alldeles enkelt för Polen heller. ”Den polska regeringen intar en tuff ståndpunkt till migration och vill inte ta hjälp av EU”, skriver Gustav Gressel, Joanna Hosa och Pavel Slunkin vid tankesmedjan European Council on Foreign Relations. Dels finns en pinsamhetsfaktor i att behöva be den kritiserade unionen om stöd. Dels skulle hjälp innebära att man måste samarbeta och överlåta en del av inflytandet över den egna gränsen till EU.
Just migrationsfrågorna är ett område där också EU:s medlemsländer under lång tid har haft minst sagt svårt att enas. Det är därmed en svag punkt i unionens sammanhållning, väl lämpad för påtryckningar utifrån.
I en analys gjord vid det tyska inrikesministeriet i våras varnades för att stater utanför unionen skulle kunna utnyttja detta. Scenariot som framställdes var att en stat skulle kunna använda migrationsströmmar för sina politiska mål och ”instrumentalisera” asylsökande till ett så kallat hybridhot. Detta scenario har snabbt blivit verklighet.
Motåtgärderna mot sådan utpressning är på kort sikt sanktioner, påtryckningar mot dem som möjliggör och utför hybridangreppet och stöd till länderna som utsätts. Men på längre sikt är frågan hur EU:s utsatthet – dess svaga punkter i form av olösta frågor, bristande ledarskap och inre skiljaktigheter – ska kunna minskas.
Daniel Braw är utrikesdebattör och pol. sek. för KD i Region Kalmar län.