När tyske förbundskanslern Angela Merkel och franske presidenten Emmanuel Macron nyligen enades om ett förslag till återhämtningspolitiken, omfattade den tänkta fonden 5 000 miljarder kronor. Förslaget bleknar dock i jämförelse med Europaparlamentets plan. I en resolution som antogs i mitten av maj slog parlamentet fast att det behövdes ett återhämtningspaket på hela två biljoner euro.
Men hur EU-länderna ska få fart på tillväxten igen, med hjälp av dessa medel, är mer av en öppen fråga. När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nyligen höll ett tal var beskedet att samtliga återhämtningsmedel kommer att kanaliseras genom EU-programmen och att Europaparlamentet kommer att ha en hel det att säga till om.
Pengarna kommer alltså konkret att hamna i sådant som EU redan gör eller hade tänkt att göra, exempelvis investeringar i omställningen till ett klimatneutralt och mer digitaliserat Europa. En del ska också satsas på sammanhållning, utan att den existerande sammanhållningsposten i EU:s långtidsbudget minskas. Detta tillskott kommer, sade von der Leyen, att fördelas beroende på hur allvarliga krisens ekonomiska och sociala konsekvenser varit.
Men det finns också nya inslag i återhämtningsplanen, inte minst det som kallas ”en ny facilitet för strategiska investeringar”. Här ska EU bidra till investeringar som stärker det strategiska oberoendet, till exempel i läkemedelssektorn, för att slippa att i nästa kris vara beroende av importer från Kina.
Samtidigt är det en grundläggande tanke med återhämtningsstödet att det inte, som krisstödet till Grekland, ska åtföljas av krav på vissa reformer. Sådana krav, är logiken, skulle i de hårdast drabbade länderna än en gång skada tilltron till den europeiska solidariteten.
En ytterligare målkonflikt finns mellan återuppbyggnad av ekonomin som den var, ökad konkurrenskraft och den politiska ambitionen att EU ska bli en föregångsaktör på klimatområdet. Ekonomiska satsningar kommer inte alltid att kunna bidra till alla tre målen samtidigt.
Det har visats att det går att tänka stort i ekonomiska termer. Även formerna för finansiering kan tänkas om – Tyskland har efter långt motstånd gått med på gemensam europeisk upplåning. En svårare fråga är vad pengarna mer exakt ska gå till, och vilken återhämtning de ska åstadkomma.
Daniel Braw är politisk redaktör i Barometern-OT.