Eftersom Sverige med diplomatiska ansträngningar, ett gynnsamt geografiskt läge och förmodligen också en hel del tur besparades massiva bombräder under Andra världskriget tog vi hand om det själva några decennier senare. Det gamla, vackra och ståtliga skulle i hög grad väck. Socialdemokraterna hade minsann beslutat att ett mer jämlikt – jämngrått – samhälle skulle skapas för den moderna människan.
Det fanns visserligen vid mitten av 1900-talet behov av nybyggnation och renoveringar av dragiga gamla hus med stor brandrisk och sanitära brister. Detta kunde dock ha gjorts på ett sätt där betydligt större delar av vårt gemensamma kulturarv bevarats. Där exempelvis Sergels torgs betongöken aldrig hade fått utgöra rikets absoluta mittpunkt, där ingen stockholmare vill vistas.
Luleå, Umeå och Sundsvall brann alla under det sena 1880-talet. Stora delar av de gamla, förtätade och brandfarliga trästäderna ödelades. Luleås och Umeås stadsledningar beslutade att till största del återuppbygga städerna i just trä. I Sundsvall valde man dock en annan väg och byggde den nya staden helt i sten, i vacker sekelskiftesstil, som står sig än i dag. Sundsvall undgick nämligen också till stora delar den socialistiska rivningsivern. Det gjorde inte Luleå, där omkring 60 procent av de befintliga bostadshusen jämnades med marken mellan 1960 och 1975. Välförtjänt utsågs Sundsvall till Sveriges vackraste stad i Arkitekturupprorets tävling 2020, förvisso med Stockholm utom tävlan.
Luleå är i grunden en synnerligen vacker stad med vatten i alla riktningar och fin omgivande natur. Läget är tämligen svårslaget. Hade Luleås forna stadsplanerare tänkt annorlunda, och staden inte hakat på rivningstrenden efter kriget, hade Luleå kunnat vara en av Sveriges absolut vackraste städer alla kategorier. Rent arkitektoniskt lämnar dock staden en hel del att önska med sina generiska och tråkiga plåt-, tegel- och betongklossar. Till denna stadsbild kommer de få träkåkar som fortfarande finns kvar i innerstaden, och de offentliga byggnader i sten man faktiskt kostade på sig efter den stora stadsbranden 1887.
Att vandra förbi det gamla riksbankshuset, uppfört 1902, är alltid en fröjd för en Luleåbo i exil. Det är värt att stanna till en stund och titta på de sirliga träportarna. Östra skolan, stadshotellet, Ebeneser, vita duvan, residenset, seminariet, domkyrkan och några andra byggnader har också stora värden. De är byggnader som kostat pengar, som uppförts med stor möda och hantverksskicklighet. De är tidlöst vackra. De gör något med betraktaren, de skapar trivsel, välbefinnande och någon typ av vördnadsfull stolthet. Men de utgör dessvärre isolerade öar.
Arkitekturupproret är en ideologiskt obunden intresseorganisation som arbetar för vackrare arkitektur, trivsammare städer och mänskligare boendemiljöer. Man strävar efter mer traditionellt inspirerad arkitektur med färg, småskalighet, utsmyckningar och detaljrikedom. Man vänder sig bland annat emot miljonprogramsarkitektur i repris, kraftigt avvikande på- eller tillbyggnader och spektakulära, migränframkallande fasader.
Arkitekturupproret behövs. Det har nämligen av svårbegripliga skäl blivit populärt även i modern tid att medvetet göra våra levnadsmiljöer mindre estetiskt tilltalande och behagliga. Nya stadshuset i Kiruna, Teliahuset på Varvet och de tidigare planerna för området vid den gamla brandstationen, kvarteret Bävern, kan sägas utgöra tydliga exempel på detta. Att planerna för Bävern skrotades kan vi nog alla vara innerligt tacksamma för, och vi kan fromt hoppas att något liknande förslag inte dyker upp igen. I september 2023 fattar kommunstyrelsens arbetsutskott beslut om val av deltagare till den markanvisningstävling kommunen utlyst.
Luleå är i många avseenden en vacker stad, men kan förskönas avsevärt genom att låta uppföra fler byggnader som drar åt det klassiska hållet. Inspiration kan hittas lokalt. Samtidigt finns en överhängande risk att staden förfulas rejält om alltför tokiga förslag klubbas igenom. Luleå behöver inte fler plåtskjul eller tråkiga tegel- och betongklossar. Inte heller bör det byggas fler förvridna, asymmetriska, ”spännande” konstruktioner i glas med skrikiga kulörer som snarast gör ont i ögonen att titta på.
Sverige och Luleå sargades hårt av den frivilliga förstörelsen av vårt gemensamma kulturarv under decennierna efter kriget. Men det finns ännu städer och kvarter som tack vare sin eleganta historiska arkitektur markant förhöjer upplevelsen av att vistas där. Nere på kontinenten finns naturligtvis tusentals ytterligare exempel på detta, och det är bland annat därför vi svenskar väljer att åka dit.
Arkitekter och byggherrar kan föreslå, men det är politikerna och ytterst medborgarna som beslutar hur de gemensamma miljöerna ska utformas. Det är både önskvärt och möjligt att bygga ett vackrare Luleå, som invånarna kan känna stolthet över i hundratals år framåt. Det är aldrig för sent.