Ett par dagar före julafton överraskade regeringen – positivt. Då presenterades direktiven för den självständiga kommitté som ska ta fram Sveriges nationella kulturkanon. Och kommittén ska ledas av historikern Lars Trägårdh, ett inspirerande och utmanande val.
Det enkla och rättframa hade ju varit att välja en ansedd litteraturvetare av något slag. Eller i vart fall något slags uppburen person från kultureliten. En professor eller en akademiledamot eller liknande. Svenska akademien har visserligen i sann trulig anda förklarat att den vägrar att befatta sig med något så ofolkligt och maktosande som en kulturkanon. Men ändå.
Lars Trägårdh är något annat. Han är inte expert på litteratur, teater eller ens 1800-talets porträttmåleri. Däremot har han fingret på den svenska pulsen, på folkhemsresterna och det som har kommit sedan. Få torde besitta samma känsla för svenskheten som Trägårdh, och när det gäller att ta fram en svensk kulturkanon är det en tämligen god egenskap. Det kommer att finnas gott om kulturell expertis i kommittén, han tillför något annat och minst lika viktigt.
Förhoppningsvis är han införstådd med att resultatet kommer att sågas jäms med fotknölarna. Det verkar osannolikt att någon alls kommer att vara helt nöjd. Det kommer att vara för lite gammalt och för lite nytt. Det kommer att vara för få konstarter med och det kommer att vara för många. Och förstås: varför är inte just den här boken med, det här är ju oseriöst!
I någon mening är detta väl till och med lite av poängen. Delvis för att det knappast går att skapa en perfekt kanon. Den är till sin natur ett levande väsen med rörliga former. Men när vi väl har den kan vi fortsätta att diskutera vad den faktiskt bör innehålla och varför den bör ändras på ett visst sätt. Att alls få den på plats är därmed viktigt men bara ett första steg.
När den väl finns på plats kanske vi även kan bli av med den hopplösa debatten kring huruvida en kanon alls bör finnas. Det är en meningslös pseudodebatt som inte tillför någonting. En kanon är ett utmärkt verktyg eftersom den kan hjälpa fler att hitta till högkvalitativa kulturupplevelser. Den kan hjälpa till att skapa en gemensam kulturell grund att stå på, något som inte minst är till hjälp för det uppväxande släktet samt alla de som har kommit till Sverige från andra länder. Och det behövs. För oavsett om vi formaliserar kanon eller inte så existerar den, men outtalat och svårtillgängligt för den som inte redan känner till den.
Vilket för oss osökt till Luleå, en stad med en tämligen diger litterär historia. Det måste sägas vara ett kulturellt fattigdomsbevis att Luleås skolor inte redan har en gemensam litteraturkanon som kan användas i undervisningen och som lyfter fram traktens egen litteraturskatt.
Eyvind Johnson är förvisso från Boden, men det är så nära att det vore direkt löjligt att inte ta med honom. Han är en av landets främsta författare någonsin. Alla elever i Luleå och Boden borde ha läst i vart fall Strändernas svall när de gått ut skolan. Men det finns många andra att välja mellan också.
Folke Isaksson förtjänar onekligen att framhållas, inte minst hans diktning som är väl värd att inkluderas. Eller varför inte akademiledamoten Erik Lindegren vars diktning med lätthet har stått emot tidens tand. Hans första diktsamling Posthum ungdom är förhållandevis lättillgänglig, full av såväl ungdomlig energi som dito nedstämdhet och en utmärkt inkörsport till tyngre poesi.
Det finns många som kan lyftas fram och vara del av en sådan lokal kanon. Den skulle kunna bli ett enastående verktyg för att skapa en gemensam förståelse för den plats vi bor och verkar i. En faktisk uppfattning om att Luleå fanns redan innan jag föddes. Här levde och arbetade, slet och älskade människor långt före min tid och kommer att göra det även efter mig.
Listan över de mest lånade böckerna från stadsbiblioteket förra året talar också sitt tydliga språk. Vi uppskattar och vill ha lokal litteratur. Den betyder något för oss. Men den kommer inte till oss självmant. En lokal kanon skulle ge dem som behöver den mest ökad tillgång till vårt kulturarv, rejäla kulturupplevelser och en ökad känsla för platsen vi lever på. Lägg därtill en mer välrundad utbildning. Och alltsammans till en i sammanhanget väldigt låg kostnad. Allt som krävs är lite vilja.