Luleå är en stad i sorg. Och hur skulle den någonsin kunna vara något annat, så här dagarna efter en bottenlöst tragisk olycka? Det vore otänkbart. Omänskligt.
Överallt ser man sorgens tecken. Vissa är väldigt uppenbara. Flaggor som hänger på halv stång. Ljusen och minnesgåvorna som har lämnats vid olycksplatsen. Domkyrkan som håller öppet för att hjälpa stadens ungdomar. Vissa är mindre synliga på långt håll. Men de finns där. Om man har rört sig på stan har man hört betydligt fler människor som gråter i sina vänners sällskap. Eller små grupper ungdomar som bara sitter tysta tillsammans. Inte en mobil i sikte.
Det är gott att se alla dessa insatser som görs för att hjälpa människor i sorg. Särskilt så när det är så unga personer som har dött. Kommunfullmäktiges ordförande Daniel Smirat (S) uttryckte det innan måndagens sammanträde som att det är en särskild sorg när unga människor dör. Så är det verkligen.
Dels för att det lämnar en hel familj i sorg. En familj som aldrig hade kunnat föreställa sig att den här personen skulle ryckas ifrån dem. Föräldrar och syskon som aldrig kommer att bli riktigt hela igen. Livet kommer att gå vidare. Till slut. Men det kommer aldrig att bli sig likt igen. Det är något man inte önskar en enda människa på hela planeten.
Det gäller också andra nära och kära till de förolyckade pojkarna. För somliga är det första gången de verkligen upplever att någon dör. Har de gjort det förut är det normalt sett en äldre släkting som har levt ett långt liv som har gått bort. Så är det inte den här gången. Det är en jämngammal, en vän, en förtrogen som helt plötsligt bara inte finns där. Det är en tomhet som är svår att förstå ens när man står inför den.
Men även om man inte var familj eller nära kompis är det fullt normalt att känna sorg när något sådant här händer. Det är djupt mänskligt. Döden påverkar oss alla. Även om man aldrig riktigt umgicks med den som drabbats. Man kanske bara sågs i skolan. Kanske inte ens det. Döden berör oss ändå. Och det måste den få göra.
Sorgen är viktig. Det är vårt enda sätt att bearbeta det trauma som har inträffat. Och det är viktigt att komma ihåg att sorg kan ta sig många olika uttryck. Och den kan ta väldigt olika lång tid att bearbeta. Låt all sorg räknas och låt den ta den tid som behövs. Hjälp den som behöver. Fråga om du behövs och påminn att du alltid finns till hands. Och att det alltid är okej att sörja.