Samtidigt, i annan del av statsförvaltningen, förbereds i all stillhet en kulturrevolution. Det framgår av en artikel i Axess Magasin (2023-02) skriven av Karin Svanborg-Sjövall, statssekreterare i Kulturdepartementet hos moderata kulturministern Parisa Liljestrand och tidigare vd för tankesmedjan Timbro. Med skärpa och reflektion argumenterar hon för att förutsättningarna för en ny kulturpolitik är bättre än på länge.
Kriget i Ukraina anges som ett skäl till att en ny kulturpolitik är på väg. Kriget har påmint oss om hur viktigt kulturarvet är för ett lands identitet och försvarsförmåga. Aktörer såsom Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har börjat intressera sig för att skydda det svenska kulturarvet. Det gamla har blivit en framtidsfråga.
Kulturen som grund för sammanhållning och gemenskap – det är en välkommen omväxling från den annars förhärskande synen på kulturen som arena för provokation och normkritik, som det framhålls i artikeln.
Bevarandefrågorna har dessutom blivit akuta, i och med att många kulturfastigheter har tillåtits förfalla under en längre tid. Kungliga Operan är bara ett av flera exempel. Vi ärver ett delvis oerhört misskött fögderi, menar Svanborg-Sjövall.
Det finns också positiva trender som gynnar kulturpolitisk förnyelse. Näringslivet visar ett nytt engagemang i kulturen. Det medför inte bara nya finansieringskällor utan också större oberoende och mångfald. Huvudstadens konstscen rymmer numera privatfinansierade institutioner som Artipelag, Sven-Harrys och Bonniers konsthall, och på Handelshögskolan exponeras studenterna för skönlitteratur och avancerad nutidskonst.
Tiden är mogen för en frihetlig borgerlig kulturpolitik, menar Svanborg-Sjövall – en politik som uppvärderar klassisk bildning, tillgängliggör vårt kulturarv för alla medborgare, skapar gemensamma referensramar och främjar kultur och arkitektur som utvecklas i takt med tiden. Hela det gamla kulturradikala paradigmet har stelnat till en ny ortodoxi, och den behöver utmanas.
Svanborg-Sjövall hävdar dessutom att den nya kulturministern Parisa Liljestrand i sig är ett skäl att tro på en ny kulturpolitik. Hon är förvisso inte den skönande som många tycks längta efter på kulturministerposten, men om man inte är så romantiskt lagd är det hoppingivande med denna före detta lärare, rektor och kommunpolitiker som kan kavla upp ärmarna och göra skillnad i praktiken. Detta återstår dock för Liljestrand att bevisa, som Axess chefredaktör PJ Anders Linders konstaterar i sin senaste ledare.
Vi får hoppas att Svanborg-Sjövall har rätt om sin minister. Och att det stämmer som en av de svenska romantikerna, Erik Gustaf Geijer, diktade: Vad stort sker, det sker tyst.
Charlotta Levay är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.