Ärligt talat är boken bra nog att motivera återinförandet av högläsning. Eller för den som håller fast vid högläsning av julevangelium kan den tjäna som en god efterföljare. Den är riktigt rolig, vilket är lätt att glömma bort när det gått ett antal år sedan man läste den sist.
Scrooge är en fantastisk arketyp, föremål för en aldrig sinande ström av efterapningar. Sur, snål och vresig – i kubik. Men också riktigt rolig visar det sig. Och med en tragisk uppväxt som han försökt förtrycka minnet av. Och, förstås, med en enorm kapacitet för godhet och förbättring. Släng in fyra spöken på det och vad mer kan man önska sig av en julsaga?
Tja, det skulle väl vara goda värden som förmedlas i sagan. Ingen fara. En julsaga gör ingen besviken där heller. Charles Dickens var troende kristen genom sitt liv. Inte bokstavstrogen på något sätt, tvärtom uttryckligen emot en sådan läsning. Men den övergripande inställningen som förmedlas i nya testamentet var väldigt viktig för Dickens och det märks särskilt tydligt i En julsaga.
Nog finns det inslag som har drag av allegori. Det gäller inte minst de tre spökena som väldigt uppenbart påminner om de tre vise männen. Och berättelsen handlar faktiskt till väldigt stor del om uppståndelse – Scrooge dör, om än i framtiden, men ändrar sig och återuppstår. Men En julsaga är likafullt framför allt en moralisk saga.
Man ska vara snäll. Det är lättare sagt än gjort. Särskilt för Scrooge, men också för var och en av oss som läser sagan. Att alla kan känna igen sig i Scrooge, utan att för den skull vara honom, är en viktig del av hur boken är uppbyggd. Scrooge är inte snäll, och han kommer att straffas för det. Faktiskt så straffas han redan för det men han klarar inte av att se det. Det är den stora tragiken som han måste inse. Att ingen kommer att sakna honom när han dör beror på att han inte är till glädje för någon nu. Och ingen är heller till glädje för honom.
Bob Cratchit, Scrooges notoriskt underbetalda anställde, är raka motsatsen. Hans familj saknar resurser helt, den lilla gåsen de har på julmiddagen är alldeles för liten för en familj av den storleken. Hans son, Timothy, är döende och familjen Cratchit har inte råd att ge honom vård så att han kan överleva. Ändå är familjen Cratchits julfirande fullt av glädje och värme. Dickens visar att vår inställning är avgörande för hur vi har det.
Därmed inte sagt att Dickens menar att man ska vara glad över att sjukdomar och att bli utnyttjad på arbetsmarknaden. Tvärtom tar boken tydligt avstånd från detta. Dickens menar att pengar ska användas. När Scrooge blivit omvänd påbörjar han en enorm shoppingrunda. En gigantisk kalkon skickas exempelvis till familjen Cratchit vilket ju förstås är trevligt. De förtjänar att få äta sig mätta och förundras över ett överdåd som de aldrig har upplevt tidigare.
Men viktigare är att den habiliterade Scrooge säger att han ska höja Bob Cratchits lön och hjälpa hans familj. Det handlar inte bara om att pengar ska användas utan om att de kan och ska användas rätt. Det är inte fel att använda pengar för att skapa glädje, men det ska under ett paraply av ansvarstagande. Och det är fel att betala någon en svältlön och vägra att hjälpa andra människor i sin närhet.
Boken är också en uppenbar hyllning av familjen och för den delen av staden. Före En julsaga var bilden av julfirandet i hög grad en lantlig affär, men Dickens flyttade in firandet i staden och gjorde det ikoniskt.
Det viktigaste som sagan har att säga är förstås att var och en av oss har förmågan att vara bättre människor i morgon än vad vi är i dag. Alla har potential att förbättras, det finns nämligen inga perfekta människor, och möjligheten att förverkliga det. Förvandlingen är ett val, lika mycket som vår inställning är ett val. Törs vi skapa förutsättningarna för att göra det valet?
Vågar vi kritiskt granska oss själva och fundera på hur vi felar oss själva och vår omvärld. För det gör vi alla. Scrooge hade inget val vad gäller att utsätta sig för själva granskningen men han valde själv att först öppna sitt sinne för sig själv och vem han faktiskt var och därefter valde han att förändras till det bättre. Måhända av delvis egocentriska skäl, men också för att det är rätt.
Att sträva efter att inse sina brister och förbättras som människa är i allra högsta grad en borgerlig dygd. Vi måste göra det för att föra civilisationen framåt, annars stagnerar vi och den med oss. Ett inte oviktigt inslag är att påminna sig om just detta. Och vilket bättre sätt att göra det än att läsa Dickens En julsaga?