Min mor Margita var mellanstadielärare och på hennes anslagstavla satt ett citat: ”Att vara lärare är att göra det bästa av fler liv än sitt eget”. Denna sentens ska inte övertolkas – naturligtvis är det i första hand eleven själv som formar sitt öde, men läraren är en av många medskapare till varje persons unika livsberättelse.
Den här texten skriver jag på jullovet. Som vanligt konstaterar jag att jag under den gångna terminen jobbat mycket mer än jag borde, precis som otaliga andra lärare. Från fackligt håll brukar det framhållas att läraryrket inte ska ses som ett kall. Jag förstår varför man säger så, men har ändå svårt att förlika mig med den retoriken.
Att arbeta som lärare kan kännas både slitigt och otacksamt. Dock kommer med yrket också insikten om vilket privilegium det är att få förvalta elevernas förtroende. Att inte bara få förmedla kunskap som de bär med sig resten av livet, utan att också få vara en vuxen som de har tillit till är fantastiskt – men gör det svårt att begränsa sig.
Naturligtvis kan det uppstå friktion i mötet med elever. I mitt fall har det då och då handlat om att de har läst mina opinionstexter på nätet och upprörts över någon åsikt som jag har.
Utmärkande för tonåringar är ofta att de inte vill sticka ut. Klädstil och frisyr är stundtals karbonkopior av kompisarnas. Liksom språkbruk och attityder. Att en lärare då rör sig utanför åsiktskorridoren kan upplevas som ömsom chockerande, ömsom provocerande.
Det har ibland varit jobbiga situationer, men som det ofta kommit något gott ur. Vi har kunnat samtala om hur man i en demokrati möter människor som tycker och tror annorlunda än man själv. Om att tolerans betyder att även fast man inte gillar andras åsikter, kan man samexistera. Och att man faktiskt kan skilja på sak och person. I vår tid är detta kanske något av det viktigaste en lärare kan förmedla.
Efter intensiva år tillsammans lämnar eleverna grundskolan och vi går skilda vägar. Avsked kan vara sorgliga, men snart går livet vidare. De möter nya lärare och jag möter nya elever.
I något avseende står jag kvar på samma ruta, medan eleverna försvinner ut på livets stora äventyr. Men under tiden som de har vuxit fysiskt har jag vuxit själsligt av den kärlek som de har visat mig, samtidigt som deras livskraft har gett mig näring. Eleverna hjälper mig att göra det bästa av mitt liv.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.