Stora campingar är säregna miljöer. Man bor tätt inpå varandra, något de flesta glömmer bort efter högst en dag varpå man slutar att sänka rösten och gastar på varandra i samma tonläge som hemma. Helt obekymrade över att tio hushåll hör hur man tjafsar över något löjligt som att en gaffel hamnat i knivfacket och det är väl själva fan att du inte kan klara av något så enkelt. Eller att en äkta hälft har varit lite för vänligt inställd till damerna i vagnen intill. Man får höra mycket roligt helt enkelt.
Och det är förstås en speciell miljö. Fenomenal kosmisk kraft – på en pytteliten bostadsyta, för att citera Anden i Disneys Aladdin. Det är lätt att gå varandra på nerverna.Men det bästa och överlägset värsta är förstås inte den egna familjen, utan allt annat folk. En camping är en hedonistisk plats, där många sociala regler upphör att gälla. Folk sitter och krökar offentligt intill småtimmarna. Äktenskapets helgd förefaller som sagt vara lite mer åsidosatt än annars, vilket förstås kan vara en effekt av det ihärdiga inmundigandet av mer eller mindre ädla drycker. Men framför allt märks det på barnen.
Campingen är ett slags upplevt säkert rum så vid ankomst uppstår en grönbetessituation där väldigt många barn får gå helt fria under vistelsen. De klarar sig. Och de gör de ju förstås ofta. I de flesta fall är det nog en bra grej. De skaffar nya vänner, lär sig att navigera sociala situationer och kanske till och med att ta ett mått av ansvar. Det senare är dock något som inte följer automatiskt. Tvärtom. Vi vet sedan länge att barn som lämnas åt sitt eget gottfinnande inte alltid agerar på ett helt briljant sätt. Och så är det på varenda större camping.
Små grupper av ungdomar som av olika skäl ränner runt och inte har en tanke på hur deras agerande påverkar resten av omgivningen. Grupptrampbilar är en populär grej på campingar. De kan man få upp i hastigheter som åtminstone i sammanhang med begränsade ytor och folk runt omkring, särskilt mindre barn, snabbt kan bli direkt farligt. Det har jag sett hända flera gånger under den gångna veckan. Jag har hojtat åt åtskilliga att de måste bete sig. Tyvärr är det rätt sällsynt att de blir tillsagda.
Som alla dylika ställen hanteras många av de publika funktionerna på Pite havsbad av sommarjobbande ungdomar, ofta bara något år äldre än de ungdomar som av sina föräldrar har släppts fria att leva rövare. Förmodligen har de inte fått någon direkt träning i att hantera sådana situationer heller. Det är inte svårt att förstå att de kanske inte känner sig helt bekväma med att ingripa, även om de borde.
För några dagar sedan var vi inne på det lilla aktivitetsområdet på campingen. Där finns en hoppborg och trampoliner och två åkattraktioner. Det är ett litet utrymme. Man får inte ta med sig sparkcykeln in där ens. Fyra pojkar brände dock in där med sin trampbil och körde runt i hög hastighet. Det var ren tur att de inte skadade något barn. Ofta räcker ju en någorlunda skarp tillsägning men det här var ett uppförande som behövde leda till en rejäl utskällning.
Ingen i personalen lyfte ett finger och de flesta vuxna svenskar har numera lärt sig att inte ta fajten med andras ungar eftersom man bara blir utskälld eller misshandlad. Så jag stod och laddade upp medan jag köade med dottern till flygplanskarusellen. Och det var då det hände. Innan dottern ens hade släppts ombord hade en bastant kvinna tågat fram till killarna. Jag vet inte exakt vad som sades för det var en bit bort, men det behövdes inte. Jag såg.
Kvinnan hade utan omsvep börjat säga till grabbarna. De började omedelbart försvara sig på något sätt och det skulle de inte ha gjort. Då gick uppläxningen över i den regelrätta utskällning de unga y-kromosombärarna så innerligt behövde. Hon förklarade utan något som helst omsvep vad de deras agerande innebar. Och de vågade inte säga ett ord när hon gick på. Det var som fyra rävvalpar framför en björnhona som skyddade sin unge. Och när hon var klar tog hon trampbilen och gick. Då försökte de protestera lite igen och fick sig en omgång till. De hade förverkat rätten att använda trampbilen helt enkelt. Vilket ju var helt riktigt. Och sedan försvann de i solnedgången, kvinnan och trampbilen.
Det var bland det vackraste jag har sett.