Beskedet om att Jonas Sjöstedt kommer att lämna posten som partiledare i samband med Vänsterpartiets kongress 21-24 maj är ingen överraskning.
Dels har han suttit ganska länge på posten – sedan 2012. Dels finns starka familjeskäl för förändringen.
Hans fru Ann Måwe är nyutnämnd svensk ambassadör i Vietnam på andra sidan jordklotet och parets tvillingbarn är bara elva år. Allt normalt familjeliv blir totalt omöjligt om Sjöstedt sitter kvar som partiledare.
Det blir inte lätt för någon att efterträda Sjöstedt. Han är en skicklig och vass debattör, inte sällan med humor och glimten i ögat.
När Annie Lööf (C) en gång i tiden beskrev sitt parti som "alliansens gröna röst" kom repliken kobrasnabbt från Sjöstedt.
"Det är som att vara den bästa slalomåkaren i Bangladesh", kontrade Sjöstedt i riksdagsdebatten.
Han har fungerat som ett starkt dragplåster för V och bidragit till att höja förtroendet för det egna partiet.
I de mätningar som regelbundet görs av partiledarnas popularitet brukar Sjöstedt vanligtvis hamna ganska högt.
Det betyder inte att det saknats problem under hans partiledartid. Det har varit flera besvärande interna debatter.
• Tidigare riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh , en stark röst mot hedersförtryck och islamisk fundamentalism, hotades med uteslutning och valde att lämna partiet 2018. Hon riktade hård kritik mot "personer" i partiledningen som hon menat försökt tysta henne.
• I oktober 2017 bestämde sig Wivi-Anne Johansson, riksdagsledamot sedan 2006, för att lämna riksdagen. ”Att jag väljer att sluta beror enbart på att jag inte trivs i gruppen med den toppstyrning som utvecklats över tid”, skrev hon i ett brev.
• Strax före V-kongressen 2018 bestämde sig Rossana Dinamarca för att lämna politiken. Även hon (som suttit i riksdagen i 15 år och själv ingått i den centrala partiledningen i mer än ett decennium) talade om toppstyrning samt om att partiledningen motarbetat och osynliggjort henne.
Det kan även bli strid om ledarskapet efter Sjöstedt.
30 oktober skrev vänstertidningen Flamman om tre tänkbara partiledarämnen – Rossana Dinamarca, Nooshi Dadgostar och Ulla Andersson. Ingen av dem framstår dock som självklar.
Rossana Dinamarca har en del tillskyndare men är samtidigt mycket kontroversiell i delar av partiet. Ulla Andersson anses av somliga vara för nära kopplad till Sjöstedt och det gamla ledarskapet, vilket även gäller Nooshi Dadgostar som för närvarande är vice partiledare.
Vi får se hur det går med personfajten. Viktigast under alla omständigheter blir dock Vänsterpartiets politiska vägval och hur det påverkar samarbetsformerna i riksdagen.
Sjöstedt har fått intern kritik för att han släppte fram Stefan Löfven och Januariavtalet 2019. Många i V har efterlyst en radikalare kurs. Men de som slänger ur sig sådant besinnar sällan alternativet.
Alternativet till Januarilösningen, denna liberalsocialdemokratiska kompromiss, var inte mer vänsterpolitik. Det hade varit en M/KD-regering med Jimmie Åkesson (SD) i baksätet, vilket inte borde tilltala någon på vänsterkanten.
Ingen seriös V-politiker kan bortse från hur det politiska landskapet förändrats. Senast S och V hade majoritet i riksdagen var 1994. Senast S och V plus MP hade majoritet var 2002.
Därför krävs bredare politiska samarbeten för att det ska vara möjligt att ha något inflytande för arbetarrörelsens krav och intressen.
Den som inte förstår det kommer att vara dömd till att sitta på läktaren och få ägna sig åt politiska önskedrömmar för lång tid framöver.