Med glöd och bitande ironi attackerade borgmästarna de mer eller mindre fantasifulla försöken att bryta mot reglerna och utnyttja de få tillåtna skälen att gå utanför dörren. De utgöt sig över hundar som tagits ut på så många promenader att de var helt utmattade. De klagade på folk som inte motionerat sedan gymnasiet och som plötsligt påstod att de skulle ut och springa. En äldre borgmästare förklarade bistert att om någon höll examensfest skulle han skicka militärpolisen på dem. Med eldkastare.
Borgmästarna var oemotståndliga i sitt passionerade engagemang för bygden och sin uppenbara närhet till väljarna. Samtidigt gick det att identifiera sig med invånarnas enkla längtan efter att få leva ett normalt liv.
I Sverige har situationen aldrig varit lika desperat som den var i Italien i våras, och reglerna aldrig lika stränga. Men det finns de som slarvar med att hålla avstånd, och vi har vår beskärda del av förmanande politiker. Vi har hört olika versioner av att nu är det på allvar, nu måste vi alla hjälpas åt och nu måste ungdomarna skärpa sig. I måttliga doser är det säkert bra, men när politikerna tar i ordentligt kan jag inte låta bli att undra: Hjälper förmaningar från politiker mot smittspridning?
Extra påfrestande är det med politiker som manar människor att följa reglerna samtidigt som de själva inte gör vad de kan för att underlätta det. Regionpolitiker exempelvis borde se över turtätheten och utrymmet inom kollektivtrafiken innan de börjar skälla på resenärerna för att de inte håller avstånd.
Politikerna är ändå inte värst. I våras var det idel klagomål på att det satt för många på uteserveringarna, även om det ur smittskyddssynpunkt är relativt oproblematiskt att umgås utomhus. Under sommaren var det mycket tal om den förskräckliga trängseln på stränderna. Men det visade sig att den inte påverkade smittspridningen, i alla fall inte i Skåne och av allt att döma inte i andra landsändar heller.
Möjligen kan allt detta förfasande hjälpa till att bygga upp och vidmakthålla gemensamma normer som behövs för att kontrollera pandemin. Men i så fall borde man klaga mer på verkligt problematiska beteenden, som att gå till jobbet fastän man är sjuk eller att ordna större hemmafester. Och politikerna borde fokusera på information och åtgärder som gör skillnad i stället för att leka pappa och mamma till oss medborgare.
Charlotta Levay är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.