Nyligen varnade rektor Linnea Lindquist på Twitter för att det inte är ovanligt med barn som är födda i Sverige som när de börjar i förskoleklass inte kan säga en korrekt mening på svenska. Läraren Filippa Mannerheim har därtill upprepade gånger varnat för svenskfödda elever som inte kan läsa och skriva när de går ut nian. Det är djupt skrämmande berättelser.
Föräldrar spelar en avgörande roll för hur det kommer att gå för deras barns integration, Det finns inget skolsystem som kan kompensera för det totala ointresse som demonstrerats av en familj som skickar sitt Sverigefödda barn till skolan utan att kunna prata svenska. Det går inte. Det är synd om dessa barn, men faktum är att deras föräldrar har svikit dem.
Det går förstås att lära sig både det ena och det andra även efter barnaåren. Men det kräver desto mer av den som ska lära sig. Sannolikt är det dock få som får med sig den motivationen hemifrån. Det är synd. Eller värre ändå. Det är rent bedrövligt. Historien har nämligen visat att det går utmärkt att bli både svensk och mer lokalt förankrad – om man bara vill. Sverige förefaller till och med vara väldigt förtjust i människor som vill bli en del av vår kultur. Men dessa barn i utanförskapet får sällan höra detta, eller höra talas om sådana som har gjort resan före dem.
Ett sådant talande exempel är Cornelis Vreeswijk. I år skulle han ha fyllt 85 år. Hans svenskhet är så självklar, hans status som en av historiens största svenska visdiktare likaså, att många ofta glömmer bort att han faktiskt inte var svensk. Cornelis föddes i IJmuiden i Nederländerna. Hans familj flyttade till Sverige efter kriget, 1950, när Cornelis var 13 år gammal. Dåliga förutsättningar kan man tycka. Han blev för den delen aldrig heller svensk medborgare.
Däremot råder det ingen som helst tvekan om att Cornelis blev svensk. Han inte bara bestämde sig för att behärska det svenska språket, han bemästrade det och kunde sedan ställa det i sin egen tjänst. Språket blev hans och han nyttjade så till den grad att det väl bara är Carl Michael Bellman och Evert Taube som ens kan tävla om titeln som Sveriges främsta trubadur. I sanning en oerhörd bedrift. Och 35 år efter sin död är alltjämt älskad och vördad av svenska folket.
Men det går också att bli en del av den mer lokala kulturen som finns runtom i vårt vackra land. För vi är olika på olika håll. Karlstad, där jag sitter och skriver dessa rader, är annorlunda än Luleå. Norrbotten är annorlunda än Skåne. Även om vi förstås alltid har mer gemensamt än som skiljer oss åt.
En som gjort en betydande lokal integrationsresa är Beppe Wolgers. Han var en av de förhatliga skäggen i tv, han var Baloos svenska röst i Djungelboken och oändligt mycket mer. Men kanske mer än någonting annat var Beppe Wolgers stockholmare. Han inte bara föddes i huvudstaden, han var under sina tidiga verksamma år praktiskt taget en levande inkarnation av den.
När Wolgers var 40 år kom han dock, tack vare sin vän Yngve Gamlin, till Öhn i Jämtland. Han föll handlöst för den vackra platsen. Och precis som Cornelis bestämde sig för att bli svensk bestämde sig mister Stockholm för att bli jämtlänning. Och det är ingen smal sak. Dessutom lyckades han. Han blev jämtlänning i märgen. Han prisades också för sina diktskildringar av norra Jämtland. Beppe Wolgers föddes till stockholmare, men han valde att dö som jämtlänning.
Vad fallen Cornelis och Beppe visar är inte bara att det finns en svensk kultur – och en uppsjö lokala varianter av den – utan också att det i allra högsta grad går att bli en del av den. Det lär inte ske av sig självt. Nej, det mesta tyder på att det kan vara ganska krävande. Men den som anstränger sig belönas också. Gemenskapen är inte stängd utan omfamnade av dem som visar intresse och som lägger manken till.
Det gör det extra sorgligt att se hur barn växer upp i tron att Sverige aldrig skulle acceptera dem. Det är helt enkelt inte sant. Inte nog med att Sverige och svenskarna skulle uppskatta dem för deras ansträngningar, de skulle också ha alla de valmöjligheter som andra barn i landet har. Men detta berövas dem ofta redan tidigt i livet. Lärare i dessa områden har en enorm uppförsbacke. De gör många gånger ett riktigt hästjobb, men de kan omöjligt kompensera för den kulturella hämsko dessa barn tvingats på.
På något sätt måste vi ändå försöka nå fram med budskapet att det går att bli svensk. Det har gått förut och det går fortfarande. Men det är ett val man måste göra själv. Och det finns sådana som har gjort det valet före en själv.