I en serie essäer har tidskriften Kvartal under hösten efterlyst ”den nya berättelsen om Sverige.”
De menar att de förändringar landet har gått igenom under de senaste åren har gjort de gamla berättelserna om bondesamhället och folkhemmet oanvändbara, och att vi alltså har ett behov av att skriva en ny.
När året nu går mot sitt slut tänker jag på den frågeställningen, och på hur den ekar i mycket av det man hör från svensk höger just nu.
Den som ville vara lite elak skulle kunna formulera den som att det i spåret av Sverigedemokraternas framgångar plötsligt har gått upp för svensk borgerlighet att de är nationalister, och att de nu bara behöver förstå varför de är det.
Inte sällan är det just den rollen som en berättelse har: Vad det är man vill ha sagt vet man redan, men för att göra det tydligt och begripligt lägger man till en berättelse som fogar in det i ett sammanhang.
Berättelsen erbjuder både den som tar del av den och den som berättar en sorts trygghet. Den slipar bort alla de inneboende inkongruenser och motsägelser som finns i den samtida verkligheten, och underordnar dem ett syfte; den är betryggande, för den gör den brokiga verklighet vi möter möjlig att avkoda, känna igen och navigera.
Den viskar i vårt öra att det fanns en början och att det någonstans i början också finns ett mål.
Allra lättast är berättelsen att konstruera i efterhand. Den som själv upplevde det svenska bondesamhällets väg mot industrialisering skulle knappast säga att det var en tid av enighet och sammanhållning – det var en tid av skarp kamp för politiskt inflytande och ekonomisk rättvisa, mitt i en osäker omvärld.
Det är också noterbart att just de partier och politiska strömningar som tycks ha allra störst behov av en berättelse om Sverige, också var de som längs varje steg på vägen bekämpade bygget av det folkhemssverige de idag idoliserar; det politiska minnet är ofta kort.
Att börja med att skapa berättelsen är emellertid som att sätta vagnen framför hästen. Berättelser är bra på mycket, men när det kommer till politiken är det sällan en god idé att rita kartan innan man har sett landskapet; kanske blir det lättare att göra slagord då, men den verkligheten formar ingen dramatisk kurva, och erbjuder varken början eller slut.
Ytterst måste man våga arbeta mitt i den och se den för vad den är – inte berätta en historia om vad vi har varit eller vart vi är på väg.