Ibland funderar jag på vad som hände med en del av de personer som var som mest högljudda i migrationsdebatten för några år sedan. De som exempelvis menade att det var omänskligt att diskutera volymer. Många av dessa röster tystnade nämligen när åsiktskorridoren omformade sig 2015.
Givet det patos de hade, borde de väl ha fortsatt att torgföra sina åsikter även fast pendeln svängde i det offentliga samtalet. Kanske var en del bara opportunister. Men min gissning är att många drevs av en genuin övertygelse, men att modet svek dem när de hamnade i minoritet.
Det är i allmänhet jobbigt för människor att avvika för mycket från gruppen. Ändå verkar så många säkra på att de skulle ha stått upp mot nazismen om de levt i Tyskland på 30-talet. Eller mot segregationen om de bott i de amerikanska sydstaterna på 50-talet. Men jag tror att de flesta överskattar sitt eget mod.
När man inom kristendomen talar om mod som en kardinaldygd så är det latinska ordet ”fortitudo”. Det betyder inte bara mod, utan även uthållighet. Det innebär att verkligt mod är mer än att räcka upp handen och säga vad man tycker, det är även att orka stå fast vid sin åsikt om andra sedan försöker ta heder och ära av dig. Eller om dina åsikter riskerar att få negativa konsekvenser, i sällskapslivet eller i yrkeslivet.
Ofta när människor i dag omnämns som modiga, är det därför att de står upp för något som det stora flertalet redan sympatiserar med. Därför beskrivs det som modigt att ta ställning mot rasism, sexism eller homofobi — trots att det i vårt land generellt är något man kan göra utan medföljande risker.
Den som på allvar vill utforska vad mod är kan göra ett socialt experiment och under period inta en ståndpunkt som betraktas som kontroversiell av omgivningen. Exempelvis genom att säga att man är emot aborter eller samkönade äktenskap. I vissa kretsar kan det räcka med att hävda att det bara finns två kön och att de är biologiska.
Givet vår starka konsensuskultur skulle nog många snabbt uppleva situationen som obehaglig. Svenskar är inte så toleranta som vi ofta tror.
Det krävdes inte särskilt mycket mod för att argumentera för öppna gränser före migrationskrisen, men desto mer för att göra det i dag. Och jag skulle uppskatta om fler gjorde det. Inte för att jag håller med dem, utan för att jag respekterar när människor vågar stå rakryggade och hålla fast vid sin övertygelse.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.