Opinionen har på senare tid alltmer sett ut att röra sig till en liten fördel för det blågula blocket. Magdalena Andersson är visserligen både populär och respekterad men S tar främst väljare från övriga rödgröna partier som alla dras med enorma problem. Och det märktes i Visby.
Vänsterpartiet är möjligen det av Socialdemokraternas samarbetspartier som inte är fullt ut desperat i nuläget. Att Nooshi Dadgostar tog över som partiledare och förde in en ny stridbarhet i relationen till S stärkte partiet. Men sedan kom kriget i Ukraina och V blev återigen lika irrelevant som under föregångaren Jonas Sjöstedts tid.
Partiet klarar av att vara emot Rysslands krig, men inte för Sveriges säkerhet. Vänstern är inte bara emot Nato utan också för PKK. På Vänsterpartiets dag i Almedalen poserade de tre riksdagsledamöterna Daniel Riazat, Momodou Malcolm Jallow och Lorena Delgado Varas med den kurdiska terrororganisationen PKK:s flagga. De två sistnämnda sitter dessutom i V:s partistyrelse och förklarar att de anser sig ha partiets stöd eftersom det finns kongressbeslut på att arbeta för att PKK inte ska räknas som en terrororganisation. Partiledningen har heller inte kritiserat tilltaget varför det i praktiken måste anses vara partiets linje. Det är enastående.
Om det mot förmodan skulle gå att få till en rödgrön regering efter valet kräver Dadgostar att hennes parti ska ingå i den. En regering som alltså ska ta Sverige den sista biten in i Nato, en process som vi vet kommer att innebära ytterligare duster med Turkiet. V borde vid det här laget dessutom veta att det redan från början sitter väldigt långt inne för S att ta in V i en regering. Men att ta in ett parti som aktivt stödjer PKK av alla organisationer vore att skjuta Sveriges säkerhet i sank. Det är omöjligt, men också ett krav som V går till val på och något som Andersson måste hantera för att bli statsminister igen.
Centerpartiets kräftgång i opinionen fortsätter och det kommer att krävas något omvälvande för att partiet inte ska göra ett katastrofval. Partiet går till val på stärkt äganderätt och sänkta skatter vilket man förväntar sig kunna driva i en regering som innefattar eller är beroende av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det var redan tidigare svårt att få något gensvar från väljarna på amsagorna om den breda mitten men att fortsätta på den linjen efter att man förbereder sig för att regera tillsammans med S är än mer bisarrt. Det märkliga är ju egentligen inte att C har det så pass tufft i opinionen. Det är ett mirakel att det alls finns några väljare kvar.
Återstår gör Miljöpartiet, Socialdemokraternas tidigare regeringspartner som hoppade av för att rädda sig inför valet. Partiet löper en påtaglig risk att åka ut ur riksdagen, och det av ett lite ovanligt skäl. Att det går dåligt för partier förklaras inte sällan med att de inte lyckas nå ut. Men MP håller på att åka ut ur riksdagen eftersom alla nu har sett vad deras politik leder till. Efter sju år i regering är det knappast någon som kan peka på något positivt som har kommit av MP:s medverkan. Det är svårt att hämta sig ifrån.
En del av förklaringen skulle kunna vara att partiet är dogmatiskt till den grad att det gränsar till en religion. Kristdemokraterna utgår ifrån den kristna etiken, men MP behandlar sin mycket lösa ideologiska grund som faktisk helig. Man torgför sig som ett vetenskapens hem, men retoriken handlar inte om framsteg utan om försakande, om synd om botgörelse. Det är inte bara religiöst, det är puritanskt.
Att det kan vara svårt att saluföra detta i Sverige av alla länder är kanske inte så märkligt. Det går på tvärs med folkandan eftersom det omöjliggör all form av pragmatik. Alla vet att MP inte är ansvarstagande och regeringsbärande och de få som fortfarande vill ha partiet kvar vill inte att det ska vara det. Ändå envisas partiet med att försöka framställa sig som det i Almedalen. Samtidigt som man vill gå ännu längre i miljöfrågorna, och framställa sig som ett parti för alla politikområden vilket är vad valkampanjen går ut på.
Inte nog med att Magdalena Andersson behöver alla dessa spretande och krisande partier som på sina olika sätt anser att S gör helt fel. Om de faktiskt lyckas klara sig kvar i riksdagen och dessutom samla ett så stort väljarstöd att en rödgrön regering kan bli möjlig måste Andersson även jämka dessa viljor till något som gör det möjligt att styra landet framåt. Utom i Natofrågan då, för det kan bli omöjligt för en regering som bygger på ett parti som stöttar terrororganisationer. Det vore inte märkligt om detta gav Andersson åtminstone en mild huvudvärk.