I dagarna kunde TT rapportera om en rekordkraftig prisuppgång på skogsmark. Det finns flera anledningar till det, bland annat den låga räntan. Men förhoppningsvis kan det ökade värdet leda till att fler får upp ögonen för skogsinvesteringar.
Redan i dag ägs hälften av all svensk skog av privatpersoner, närmare bestämt drygt 300 000 enskilda skogsägare.
Här finns naturligtvis en förklaring till att svenska skogar är så välskötta. För många skogsägare finns en emotionell koppling till träden då det var farfar eller morfar som planterade de nu så ståtliga tallarna. Därmed inte sagt att det är negativt att stora bolag äger skog. Tvärtom har dessa storägare ofta bättre möjligheter att genomföra värdefulla satsningar och pilotprojekt som utvecklar skogsbruket.
Men ju fler svenskar som äger skog, desto fler får kunskaper nog att genomskåda den svartmålning av svenskt skogsbruk som så ofta präglar debatten. Gunnar Lindén, naturvårdsexpert på LRF, räknade nyligen ut att de frivilliga avsättningarna — alltså den skog som skogsägare av naturvårdsskäl väljer att inte bruka — omfattar en yta motsvarande 36 000 Gamla stan i Stockholm. Ställ detta mot den propaganda om skogsskövling som gång på gång får ta plats i nyhetsflödet.
Om fler svenskar ägde skog, skulle det inte bara gynna det offentliga samtalet. Det skulle också innebära att fler fick ta del av en avkastning som kanske inte är lika hög som den på börsen, men har en mycket lägre risk.
Kombinationen av att först kunna promenera i sin egen skog och därefter kunna gå och lägga sig utan att behöva oroa sig för sjunkande aktiekurser, är ett extremt effektivt sätt att få en god natts sömn. Det är möjligtvis granbarkborren som kan ge upphov till mardrömmar.
Att det i dag blivit en folksport att investera i aktier, är i grunden positivt. Som Chesterton konstaterade behöver vi fler kapitalister, inte färre. Men med aktieägande följer ibland moraliska svårigheter. Bolagsstyrelsens uppdrag är att generera vinst, men sker det alltid på ett sätt som är kompatibelt med den enskilda aktieägarens moraliska kompass?
Skogen försätter oss inte i sådana dilemman. Träden är något man kan ta på, till skillnad från siffrorna på ett investeringssparkonto. Och även om träden rent hypotetiskt blev värdelösa, finns fortfarande marken kvar. Ägande blir nog aldrig bättre än att kunna pinka på sitt eget blåbärsris.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.