Det är lätt att glömma vilket märkligt land Sverige var för bara några decennier sedan. När händelserna i Whiskey on the rocks utspelade sig var Sverige i praktiken närmast en enpartistat som hade gjort en konstpaus på ett par år för att hämta andan. Landet var inte mycket mindre socialdemokratiskt för det, men man slog åtminstone av på utvecklingstakten.
Sverige var ett land som hade svårt att finna en ärlig position för sig själv under kalla kriget. Det mytologiska förhållandet till vår neutralitet ledde bland annat till att vi inte klarade av att ta ställning mellan demokratier och diktaturer – öst och väst var lika goda kålsupare i det svenska historieberättandet. Det officiella sådant i alla fall.
Den som öppet betraktade Sovjetunionen som ett aktivt militärt hot hånades och förnedrades. Åsiktskorridorer är ingenting nytt. Detta är förstås ett av skälen till att somliga nu reagerar så starkt på den mycket oseriösa humorserien Whiskey on the rocks.
Sovjet och USA porträtteras bokstavligt som varandras spegelbilder. Leonid Brezjnev och Ronald Reagan – två clowner med visserligen någorlunda annorlunda makeup, men fortfarande två clowner. Sovjetunionens militära förmåga spelas både upp och ned. Att Brezjnev vill utplåna Sverige – som han i och för sig tror ligger i Sydkinesiska havet – utmålas som ett reellt hot. Kapaciteten finns. Samtidigt är alla utom Brezjnev överens om att det är en dålig idé. Ingen vill oss egentligen illa.
Lägg därtill att Sveriges överbefälhavare porträtteras som en krigsblind stridspitt vars hat mot bolsjevikerna sitter så djupt att han inte bryr sig det minsta om statsministerns order. Han ska ta ubåten. Han tar själv ledningen för ett kustjägarförband som är enormt krigiskt, men inte klarar av att landstiga utan att halka på klipporna och i något fall ådra sig en armé av fästingar på pungen. Idioti och inkompetens är ledorden för den svenska militären helt enkelt.
Att måla upp Sovjetunionen som huvudsakligen välvilligt och kompetent – med undantag för Brezjnev – just nu när Ryssland är inne i sin mest våldsamma, expansionistiska fas på länge är också ett märkligt val. Det kan knappast anses finnas ett samhälleligt behov av detta. Möjligen är det till och med anstötligt. Seriens ensa seriösa inslag är för övrigt antydan om en ung Vladimir Putin som på slutet lägger ut delar av en plan för att låta Ryssland ta kontroll över Europa.
Allt detta är egentligen sant. Precis som påpekandet att dialektarbetet var bättre i julkalendern än i denna jättesatsning. Men än sen då? Spelar det någon egentlig roll?
Kanske spelar det roll att jag föddes 1982, året efter att en U-137 gick på grund i den blekingska skärgården. Hade jag varit 15-20 år äldre skulle jag kanske vara lika upprörd som så många andra verkar vara. Svensken bär onekligen på många trauman och U-137 är ett av dem.
Likafullt är det värt att påminna sig om att Whiskey on the rocks inte utger sig för att vara en dokumentär. Tvärtom är den faktiskt osedvanligt tydlig med att den ju har tagit sig stora friheter med verkligheten. Och så är det. Kanske skulle man ha varit ännu tydligare. Skenbart är det trots allt en serie om verkliga händelser, men det är snarast en fantasyserie med ytterst sporadisk kontakt med verkligheten.
SVT säljer in serien som en satir. Det är också fel. Av allt att döma har Whiskey on the rocks ingenting att säga om någonting alls. Varken då eller nu. Allting är extremt och överdrivet och slapstick och buskis och fan och hans moster. Men satir? Knappast. Det är att försöka ge serien ett syfte den inte är i närheten av att ha.
Däremot är den hygglig underhållning. Skådespelarinsatserna är hyggliga. Skämten är bitvis riktigt roliga. Den är mestadels snyggt producerad. Den svenska gråheten kontrasteras snyggt med världspolitiken överdrivna pastellvärld.
Det går utmärkt att se den och låta sig roas ett par timmar. Även om den borde ha varit en timme kortare. Det är okej att ta även en mycket seriös händelse oseriöst. Till och med infamt. Om folk inte klarar av att skilja ens detta från en dokumentär har vi visserligen problem. Men lösningen på det är knappast att ställa in all humor utan att ta ett chillpiller. Och kanske till och med ett glas starkt.