Många har sannolikt reagerat på att de sanktioner som infördes omedelbart var av ganska begränsat slag. EU:s höga representant för utrikes frågor Josep Borrell har i och för sig signalerat att det kommer mera: ”Vi har mer ammunition i vår verktygslåda för att fortsätta bestraffa det ryska agerandet om behov uppstår”, har han sagt.
Att bestraffningen ska stå i proportion till förbrytelsen kan tyckas vara en rimlig logik. Ju mer halsbrytande överträdelser Ryssland ägnar sig åt, desto mer kännbara ska sanktionerna bli.
Det finns dock några problem med detta gradvisa tillvägagångssätt. Ett är att avskräckningseffekten uteblir. Om kostnaden går att beräkna, kan kalkylen visa att aggressionens upplevda värde överstiger de negativa effekterna. Oberäknelighet i frågan om sanktioner tvingar den som överväger aggression att tänka efter.
Ett annat problem är att logiken förutsätter att motparten har samma logik och värderingar. Det mesta tyder dock på att Putins tänkande följer andra lagar. Målet är, som Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba har sagt in i en intervju i CNN, att utplåna Ukraina: ”Han vill att idén om Ukraina som självständig stat ska upplösas.” Vilken typ av motåtgärder rår på en så extrem idé?
Ett tredje problem, för Europas del kanske det svåraste, är att det kommer bli mer och mer komplicerat att nå enighet om sanktioner, i synnerhet om man har för avsikt att hålla i dem under lång tid. Som historikern Katja Hoyer skriver i tidskriften The Spectator: ”Hur kan sanktioner bli varaktiga i en union som består av länder som Polen, som anser att inte ens stoppet för Nord Stream 2 går tillräckligt långt, och Italien som inte vill ha några energirelaterade sanktioner överhuvudtaget?”
Alldeles självklart är det inte att alltsammans har misslyckats. ”Är det ett steg tillbaka, ett steg framåt eller ett steg åt sidan?” som Rysslandskännaren Mark Galeotti skriver om erkännandet av utbrytarrepublikerna. Efter att själv ha skruvat upp retoriken och samtidigt ha fått alla planer avslöjade på förhand hade Putin försatt Ryssland i en ohållbar situation. ”Det kan vara så enkelt som att Putin föll offer för sitt behov av att göra något”, skriver Galeotti.
Om sanktionshotet kan beskrivas som något av en bluff som nu har avslöjats kan transparensen samtidigt – optimistiskt tolkat – anses ha fungerat.
Daniel Braw är utrikesdebattör och pol. sek. åt KD i Region Kalmar län.