Det är en diskussion som på sätt och vis har pågått sedan kriget bröt ut men som fick förnyat intresse efter att USA:s underrättelsetjänst har kommit fram till att Kina närmar sig ett sådant beslut. Samtidigt har många påstått att det inte finns några skäl för Peking att ta detta steg. En direkt felaktig analys.
Till att börja med har Kina redan stöttat Ryssland, om än inte militärt – såvitt vi vet. I slutet av förra året råkade ett kinesiskt företag dessutom ut för sanktioner efter att ha sålt satellitbilder till Wagnergruppen. Vid det här laget bör det dessutom vara välkänt att i Kina är gränsen mellan privata företag och staten i bästa fall suddig och i de flesta fall obefintlig.
Inget av detta säger dock något om varför Kina skulle välja att ta detta steg. Hittills har Kina stöttat Ryssland, exempelvis retoriskt och i internationella samfund, men inte fullt ut. Peking har försökt gå en balansgång där man inte försämrar relationerna till väst alltför mycket. Att skicka militärt stöd till Ryssland vore dock att korsa en röd linje, vilket också har framförts från såväl USA som EU.
Vad de exakta följderna skulle bli är oklart, det är högst tveksamt om det finns någon sådan plan. Någon form av sanktioner måste det dock bli tal om och det skulle störa Kinas ekonomi i ett redan känsligt läge, något kommunistpartiets ledning inte är särskilt sugen på.
Men Kina har i hög utsträckning blivit en enmansshow och vad som händer beror uteslutande på vad Xi Jinping själv bestämmer sig för. Och han gillar verkligen Vladimir Putin. Xi är inte en känslosam ledare och talar aldrig om vänner, varken internationellt eller nationellt. Men han har offentligt kallat Putin sin bästa vän och allierade. De är de världsledare som har setts flest gånger, över 40 vid det här laget.
Xi och Putin förstår och uppskattar varandra. De har i mångt och mycket en gemensam världsbild där väst, främst USA, gör allt i sin makt för att hindra dem. Relationen har förvisso också sina skönhetsfläckar. Det uppskattades exempelvis inte att Kina inte fick veta om kriget mot Ukraina i förväg. Men Ryssland hade förväntat sig en kortare insats och det var bara ett ytterst begränsat antal personer som visste om planerna innan de sattes i verket. Det är förlåtet nu.
Putin är också en stabil partner för Kina och en förlust i kriget skulle hota hans position, något Kina och Xi absolut inte vill se. Ingen vet vad eller vem som skulle följa i Putins ställe.
Därtill har Kina strategiska skäl att vilja att kriget i Ukraina fortsätter. Ukrainarna kämpar med vilja, mod och skicklighet – men framför allt med vapen och materiel från väst. Varje dag som kriget pågår kostar enorma summor för västländerna. Men det är inte bara en enkel fråga om pengar utan också om förmåga och vilja. De militära förråden töms långsamt (eller rätt snabbt i vissa fall) och krigströttheten hos befolkningarna i Ukrainas stödländer ökar.
För Xi Jinping är detta utmärkt. Han har föresatt sig att gå till historien som Kinas främste ledare och den som erövrade Taiwan. Det största hotet mot detta är USA som förväntas skydda den demokratiska önationen. Men det är en svår uppgift och den blir inte lättare av ett utdraget krig i Europa.
Att stödja Ryssland militärt, vilket Kina effektivt skulle kunna göra, skulle dock i praktiken innebära ett accepterande av att andra stödjer Taiwan, vilket Peking alltid betraktat som oacceptabelt. Men om möjligheten för andra att faktiskt ge detta stöd minskar av samma agerande är det kanske inte så högt pris att betala.
Oavsett om Kina skulle slå mot Taiwan direkt eller inleda med att ta Senkaku-öarna från Japan för att begränsa möjligheterna att försvara Taiwan ytterligare samt slå en kil mellan USA och Japan skulle Peking på så vis kunna finna det sista modet för att ta det faktiska beslutet att slå till.
Det saknas därmed knappast skäl för Kina att välja att stödja Ryssland militärt. Sverige och övriga västländer bör förbereda sig på den möjligheten och vilket svar man i så fall ska ge när det inträffar. Vi bör också öka våra ansträngningar för att skydda Taiwan. Det viktigaste vi kan göra där är att erkänna Taiwan som ett självständigt land samt leda arbetet för att få övriga EU-länder att göra samma sak. Att inte göra det är att erkänna Kinas rätt till Taiwan, en rätt som inte existerar och som vi inte heller anser existera.