Vaccineringen har följt det ”nationalistiska” mönster som experter från första början varnade för, där rika länder köper på sig mer vaccin än de egentligen behöver samtidigt som fattiga länder blir utan.
Där resursstarka länder stödjer svagare, finns också ofta ett starkt geopolitiskt motiv med i bilden. Medicintidskriften The Lancet påpekar att av alla länder som har fått vaccindonationer av Kina är det bara två som inte ingår i Kinas gigantiska infrastrukturprojekt Ett bälte en väg, även kallat Nya sidenvägen. Länder som Kina ”använder sina donationer mer som ett sätt att cementera inflytandesfärer än för att främja global vaccinjämlikhet och få slut på pandemin”, kommenterar tidskriften.
Dessa båda modeller – den nationella och den geopolitiska – skapar inte bara ojämlikhet, utan förlänger dessutom pandemins förlopp i och med att risken för nya varianter ökar. ”Av 1,8 miljarder doser som har getts i världen, har bara 0,4 procent getts i låginkomstländer”, påpekade WHO:s generalsekreterare Tedros Adhanom Ghebreyesus i ett tal nyligen.
Alldeles enkelt är förvisso inte heller detta att åstadkomma, även om det i teorin skulle finnas en global uppslutning omkring en sådan strategi. Det stora försöket att få till stånd en rättvis global fördelning av vaccin, det så kallade COVAX-programmet, utgår från befolkningsstorlek. Det gör att vaccindoser kan fördelas till länder som inte noterar någon snabb spridning av antalet fall, samtidigt som länder som vid ett givet tillfälle drabbas av sådana ökningar får stå utan.
Det skapar inte enbart berättigad frustration i de drabbade länderna utan även skepsis i de länder som ska bidra till systemet. Därför kommer, förutspår The Lancet, rika länder att även fortsättningsvis ha ett ljummet intresse för att bidra till COVAX. En del doser som har blivit över kommer att doneras dit, resten kommer att skickas till allierade och länder där de har ekonomiska intressen. I brist på en övertygande modell för hur maximala hälsovinster kan göras kommer den politiska logiken därmed även fortsättningsvis att väga tungt.
Nu är sannolikheten låg för att COVAX kommer att nå sina mål. I tidskriften Foreign Affairs bedömer en grupp experter att tillgången har varit så begränsad att många låg- och medelinkomstländer inte kommer att ha vaccinerat sina riskgrupper förrän 2023. Därför blir bilden av utvecklingen väldigt splittrad: ”Samtidigt som amerikaner tar av sig munskydden och förbereder sig för semester, står Indien med bara tre procent fullvaccinerade av en befolkning på 1,4 miljarder i brand av likbål.”
Frågan är om en sådan splittrad utveckling kan fortgå i en globaliserad värld, eller om den snarare bjuder in till bakslag. Varningen från WHO:s generalsekreterare är i vart fall tydlig: ”I vår sammankopplade värld är ingen trygg förrän alla är trygga. Att garantera jämlik tillgång till säkra, effektiva och kvalitetssäkrade vacciner är det bästa sättet att få slut på pandemin.”
Daniel Braw är utrikespolitisk debattör, fil.dr i historia och arbetar som politisk sekreterare för Kristdemokraterna i Region Kalmar län.