Även om handlandet nu kan förväntas vara mer systematiskt och genomtänkt reser vaccinfördelningen både etiska och politiska svårigheter. Ett vaccin mot covid-19 kommer – men hur ska det fördelas?
Så mycket står klart som att det inte blir ett enda samordnat globalt agerande. WHO har samlat stater som rymmer två tredjedelar av världens befolkning omkring en plan för inköp och rättvis fördelning av vaccin. Här ingår 64 rika nationer, varav 29 europeiska. Varken USA eller Kina ingår dock.
Totalt rör det sig om 80 ”potentiellt självfinansierande” länder som deltar i strategin, och 92 låg- och medelinkomstländer som är berättigade till stöd. För utvecklingsländer som ingår i planen är nyttan uppenbar. För exempelvis europeiska länder som kan tänkas få tillgång till vaccin genom egna kanaler är nyttan mindre självklar, och risken är att de i slutänden inte bidrar med så mycket av finansieringen som krävs.
Planen är också en kompromiss mellan motstridiga intressen. Målet med WHO-samarbetet är att vid utgången av 2021 kunna leverera två miljarder doser till de deltagande länderna. I första fasen ska dessa fördelas lika mellan alla länder, baserat på deras befolkningsstorlek och med särskilt fokus på sjukvårdspersonal.
Först i fas två ska fördelningen baseras på ländernas behov, sårbarhet och utsatthet för covid-19. ”Ingen vinner loppet förrän alla vinner”, säger WHO – men fördelningsplanen i fas 1 vittnar om att enskilda länder fortfarande vill känna sig som vinnare, eller åtminstone inte som förlorare.
Att ett vaccinproducerande land skulle tillåta export och låta den egna befolkningen vänta är ännu ett osäkerhetsmoment. EU-länderna, som står bakom WHO:s fördelningsmekanism, har samtidigt en egen strategi som bygger på att säkra tillräcklig produktion inom EU. Vid beslut om vilka vaccinkandidater unionen ska satsa på, är möjligheten att bygga upp produktion i Europa ett viktigt kriterium.
Visserligen fastslår strategin att hela produktionen inte kommer att förbehållas EU – men att låta någon större del exporteras innan den egna befolkningen har vaccinerats vore ett politiskt risktagande.
Att ett globalt synsätt skulle ersätta ett nationellt när det gäller vaccin är osannolikt. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att botemedlet mot coronapandemin leder till att konfliktnivån stiger ytterligare.
Daniel Braw är fristående utrikesdebattör.