Konferensen utgjorde bland annat en ”möjlighet att engagera deltagare av alla kön, etniska och rasmässiga bakgrunder för att utforska kvinnors växande roll i brandbekämpning”. Med mångfald och inkludering som mål samlades femtio personer, i huvudsak kvinnor men även några ickebinära, på den tolv dagar långa konferensen. Den avslutades med en kontrollerad avbränning i nationalparken.
Kontrollerade avbränningar är vad de låter som. Ibland handlar det om att gynna arter som trivs i eldhärjad natur, ibland om att förhindra skogsbränder. Har man redan eldat upp allt brännbart finns det ju inget kvar som kan brinna i en skogsbrand. Det är klokt att förebygga skogsbränder. Det är dock inte bra när en kontrollerad avbränning misslyckas, och övergår i en okontrollerad skogsbrand. Och det var just vad som skedde. Konferensdeltagarna tappade kontrollen över sin brand.
Två brandkårer och fem helikoptrar fick kallas in för att bekämpa branden. Även för en måttfullt skadeglad individ är det lätt att dra på mungiporna åt att de kvinnliga brandsoldaterna fick ringa in vad vissa kallar ”riktiga brandmän” för att bekämpa elden de själva tänt. Lejonparten av kritiken handlar dock inte om några manschauvinistiska uppfattningar om exempelvis kvinnors fysik.
Det handlar i stället om att konferensdeltagarna uppvisade bristande omdöme. Vissa ifrågasätter lämpligheten i att starta branden under de torra och blåsiga förhållanden som rådde vid tillfället. Andra menar att beslutet fattades för att konferensdeltagarna ville visa sig på styva linan.
Det är ingen orimlig tanke. Brandbekämpning är ju en mansdominerad bransch. Det vore till och med konstigt om konferensdeltagarna inte ville visa vad de gick för. Om kvinnor känner att de har något att bevisa är dock det ett problem i sig. Så ska det inte vara, och där har samhället mer att jobba på. Kompetens avgörs inte av kön.
Å andra sidan krävs det att också mångfaldsdiskussionerna har fokus på verksamhetens mål, och skiljer mål från verktyg. Mångfald och inkludering är ofta fantastiska redskap för att utveckla verksamheter, men de är, precis som kvotering, aldrig själva målet. Ingen ska nekas att bidra till samhället, men med sund och realistisk tro på sina styrkor följer också insikten om dess begränsningar. Om ens förmenta bidrag blir en belastning bör man nog fundera på om man gjort allt rätt.