Något vackert beslut var det kanske inte. Det var trots allt Ulf Kristersson (M) som till slut tjänade på ränksmideriet och de många ryggsökande knivarna som ledde till Anna Kinberg Batras avgång som moderat partiledare. Att han nu tvingar bort henne från nästa uppdrag kan ge ett småsint intryck. Men det måste också vara det enda som talar emot beslutet.
"Landshövdingens agerande vittnar om nonchalans och en bristande respekt för de grundläggande bestämmelser som finns för att bevara allmänhetens förtroende för offentlig verksamhet", säger JO Per Lennerbrant i ett pressmeddelande. Kritiken är rättfram och allvarlig, möjligen den hårdaste kritik som riktats mot en landshövding. Kinbarg Batra har inte levt upp till grundlagens krav på saklighet vid tre rekryteringar samt dessutom varit jävig vid en rekrytering.
Vid två rekryteringar har hon bestämt sig i förväg för vem som ska få jobbet och vid den tredje har hon frångått de utlysta meritkraven. I ett beryktat fall utlystes en helt ny tjänst enbart genom ett anslag i receptionen. Tjänsten gick till den enda som sökte den, Anna Borgs, gift med Moderaternas vice partisekreterare Martin Borgs. Anna Borgs har ett förflutet i Moderaterna och har varit kanslichef hos partiets avdelning i Stockholm. Därtill är Kinberg Batra även gudmor till ett av paret Borgs barn.
Allt detta var känt redan innan JO:s granskning. Likaså fanns det ingen tveksamhet i det klandervärda i agerandet. Det finns all anledning att tro att beslutet att sparka Kinberg Batra i praktiken var fattat långt tidigare. Men att man inväntar granskningen och ger henne en chans att avgå självmant. Så skedde inte.
Oavsett hur det ligger till med den saken bör det ha varit ett enkelt beslut. Beteendet är tveklöst klandervärt och bidrar till att förstöra förtroendet för det allmänna. Frågan om tjänstemannaansvar och att ställa krav på tjänstemäns makt- och myndighetsutövning har varit en moderat profilfråga i flera år och något partiet gjorde även tog upp i valrörelsen. Det fanns helt enkelt inget annat val än att agera.
Ett annat ärende som fortfarande ligger på bordet är Carin Jämtin. Där har regeringen varit betydligt mer ambivalent, även om man nog är minst lika irriterad på hennes agerande. Jämtin är som bekant socialdemokrat med en gedigen bakgrund. Hon har varit biståndsminister, oppositionsborgarråd i Stockholm, partisekreterare och riksdagsledamot innan hon 2017 utsågs till generaldirektör för biståndsmyndigheten Sida.
SvD:s Peter Wennblad har ingående beskrivit vad som skedde efter maktbytet vid förra valet. Enkelt sammanfattat valde Jämtin att sabotera den nyvalda regeringens möjligheter att driva sin politik eftersom den inte stämde överens med hennes egen. Både när hon uppenbart borde ha vetat bättre och när hon hade direkta order att inte göra det.
Jämtin fick naturligtvis inte fortsätta som chef för Sida utan utsågs i stället till landshövding i Västernorrlands län. Frågan är dock vilket förtroende regeringen kan känna för någon som så uppenbart frångått tjänstemannanrollen för att sabotera för regeringen. Det är ingen enkel fråga. Jämtin har redan skiljts från det uppdrag hon så grovt misskötte. Det skulle kunna anses vara straff nog. Å andra sidan är detta två uppdrag inom samma stora ram: regeringens utsända tjänstemän. En omplacering medan man utreder saken på djupet borde inte på något sätt utesluta allvarliga sanktioner.
Regeringen borde förmodligen på allvar utröna möjligheterna att vidta juridiska åtgärder mot både Kinberg Batra och Jämtin. Båda har agerat helt i strid med sina roller.
Därtill bör vi i stort överväga att sluta göra tjänstemän av politiker. Åtminstone framstående politiker. Har man väl varit åtminstone partiledare har man vant sig vid ett sätt att agera som står i absolut strid med tjänstemannarollen. Man formar sitt eget lag, väljer personer helt fritt och agerar egoistiskt och enbart utifrån sin egen inre kompass.
Detta är vad vi har sett med både Kinberg Batra och Jämtin. Och det är raka motsatsen till tjänstemannaidealet som ju ska präglas av oväld – en opartiskhet som inte ska färgas av egna värderingar. Verkställandet av ett regelverk som har beslutats av andra. Utan detta tjänstemannaethos faller grunderna för rättsstaten. Lika fall prövas olika beroende vilken handläggare som får fallet. Systemet rämnar när tjänstemän agerar som politiker.
Då bör vi kanske inte heller göra politiker till tjänstemän.