Nyligen släpptes miniserien Painkiller på Netflix. Den kretsar kring den amerikanska opioidkrisen och familjen Sackler som tjänade miljarder på läkemedlet Oxycontin.
Innan namnet Sackler kom att förknippas med en halv miljon dödsfall till följd av överdoser, var familjen emellertid känd som filantroper med stora donationer till de förnämsta konstmuseerna såsom Louvren, Tate Modern och Metropolitan Museum of Art.
När jag gick i gymnasiet reste jag en sommar runt i den amerikanska södern genom ett internationellt ungdomsutbyte. Initiativtagaren hette Bill Chandler och var aktiv i välgörenhetsorganisationen Lions Club samt den kristna ungdomsorganisationen YMCA.
En av mina värdfamiljer beskrev honom som en av de mäktigaste personerna i hela Alabama. Den som hade gott om pengar förväntades ge tillbaka till samhället och Chandler var ofta spindeln i nätet för olika projekt. Att som förmögen säga nej när Chandler bad om en donation riskerade att bli ett socialt stigma.
Jag undrar vad som skulle hända om kulturministern ringde upp några av våra svenska miljardärer och frågade om de ville vara med och bekosta renoveringen av Kungliga Operan i Stockholm där det i dag läcker in vatten och där putsen lossnar från fasaden.
Många skulle säkert bli arga, men hellre det än en nationalscen som vittrar sönder. För även om det blev ett onödigt högt tonläge så var det faktiskt uppfriskande att det nyligen uppstod en debatt i rikspressen om framtiden för Norrköpings kulturliv. Vi borde bråka mycket mer om kulturens finansiering och förutsättningar.
Tyvärr verkar få politiker – från vänster till höger – intressera sig. Det är logiskt om man ser till kulturens andel av kommunala och statliga budgetar, dock inte om man ser till dess betydelse för oss människor. Ett liv utan de sköna konsterna går knappt att föreställa sig, kanske är det därför vi lätt tar kulturen för given.
Vi borde just nu ha en stor diskussion om framtiden för svenskt kulturliv när exempelvis musikklasser hotas av nedläggning, kyrkomusikerutbildningar slutar anta studenter och estetiska folkhögskolor kämpar för sin överlevnad. Annars finns snart inga kulturinstitutioner att vårda.
Jag önskar mig fler svenska filantroper. Men de kommer naturligtvis i första hand att ge pengar till det som medborgare och politiker beskriver som viktigt och värdefullt.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.