Vårt uppmärksamhetsspann för hur länge vi kan fokusera när vi tittar på en skärm har minskat. Enligt en amerikansk undersökning som SVT rapporterade om (13/11) har den på knappt 20 år gått från två och en halv minut till 47 sekunder.
Att vi får notiser eller att det plingar till i mejlkorgen, är bidragande orsaker. Men enligt forskaren bakom studien, Gloria Mark, är vi även bra på att avbryta oss själva fast vi inte blir störda.
Tekniken är nog både en bov i dramat och en del av en tidsanda där allt förväntas gå undan. Tittar vi på äldre filmer och tv-serier slås vi i dag av att det känns långsamt. Numera förväntar vi oss ett högre tempo med tätare klipp. Detta gäller även för nyhetssändningarna.
Förmodligen är det så att ju snabbare världen flimrar förbi, desto mer måste vi träna oss i att vara tålmodiga. Och när det handlar om barn är det vi vuxna som måste stå för mycket av den träningen.
En äldre lärarkollega sade en gång uppgivet att ”barn minns ju inget längre”. Det var naturligtvis tillspetsat, men när jag lyssnar till andra pedagoger är det uppenbart att något har hänt med elevers förståelse för vad det innebär att tillägna sig kunskap.
Ungefär som när de scrollar mellan klippen i Tiktok-appen har många barn en förväntan om att få omedelbar tillfredsställelse, annars tröttnar de. Lär man sig inte något direkt, struntar många i att försöka bemästra det.
De aldrig sinande dopaminkickarna på nätet är troligtvis bara en delförklaring, men det är en faktor som vi enkelt kan göra något åt. Mobilförbud i skolan som Paulina Neuding nyligen argumenterade för i SvD (3/12) och att läroböcker och skrivböcker får en renässans på bekostnad av datorer och surfplattor är goda första steg.
Vuxenvärlden måste börja sjunga långsamhetens lov för det uppväxande släktet. Har eleverna svårt att koncentrera sig när de läser böcker är inte lösningen mindre läsning utan mer – både egen tyst läsning och högläsning.
Men som vanligt kan inte skolan göra allt. Fler föräldrar borde ta med sina barn på konserter, teaterföreställningar eller till högmässan för att försjunka i något utan en skärm som distraherar. Eller gemensamt gå ut i friska luften och pimpla, grilla korv eller bara gå en långpromenad – med mobilen kvar i hallen.
För många barn och tonåringar skulle detta till en början vara dödstråkiga aktiviteter, men ack så nyttiga. Bonusen är att det även skulle vara bra för de vuxna.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.