Redan för ett par månader sedan sades 62 miljoner personer ha sett ”The Queen’s Gambit”, serien om en ung amerikanska, Beth Harmon, som har en exceptionell talang för schack.
I ”The Queen’s Gambit” är Beth en föräldralös flicka som adopteras av en vänlig men alkoholiserad kvinna. Beth älskar schack och går på några år från underbarn till USA-mästare. Vid runt 20 års ålder besegrar hon den sovjetiske världsmästaren i en turnering i Moskva. Av alla hinder är det svåraste som hon har att övervinna att det barnhem där hon vistats har vant henne vid lugnande medel och att adoptivmamman vänjer henne vid alkohol. Beth är på vippen att fastna i ett självdestruktivt tablett- och alkoholmissbruk.
Serien är välgjord men ”skaver” på grund av att de ideologiska inslagen. Temat är uttalat feministiskt med en ung kvinna som slår sig fram i en manlig värld. Serien är kritisk mot auktoriteter i så måtto att både barnhemmet och föräldragenerationen sviker henne. I serien finns ”antipatriarkala” drag som att det antyds att hon är utomäktenskapligt barn till en man som inte vill ta ansvar för henne.
Hennes adoptivpappa vägrar också att göra detsamma. Beth har en afroamerikansk vän från sin tid på barnhemmet. Hon ger sig in på sexuella äventyr och givetvis även ett lesbiskt sådant. Kristendomen framställs som trångsynt och löjlig, och amerikansk oro för sovjetisk kommunism framställs som överdriven.
När det gäller den identitetspolitiska överbyggnaden känner vi igen det hbtqi-protokoll som originalserier från Netflix tenderar att följa, och som blir ännu tydligare när man jämför med den bok som serien är baserad på, publicerad av Walter Tevis 1983. Manusförfattaren och regissören Scott Frank har lagt in homosexualitet.
Big Tech-företagen i Kalifornien har utvecklat en makalös teknisk skicklighet, men när vi låter oss underhållas, ger vi dem en möjlighet att utforma vår uppfattning om världen och inte minst vår historia. De kan dessutom samtidigt se till att ingen annan påverkan når oss genom att de har börjat stänga av personer från Youtube, Facebook, Gmail och Twitter och ta bort författare från Amazon.
Big Tech har uppenbarligen ambitionen att påverka oss moraliskt och politiskt. Det borde vi inte acceptera. Frågan är vad vi kan göra mer än att stänga av Netflix.
Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet.