Det är många år sedan jag började säga att när revolutionen kommer så ska jag ställa mig med ett basebollträ utan Nationalmuseum. Det har givetvis varit ett skämt, grundat i att ingen omvälvande verksamhet verkar vara befriad från organiserad och omfattande stöld och förstörelse av kulturskatter.
Under en väldigt lång tid skrevs det nästintill ingenting om kulturkriget eller de frågor det inbegrep på svenska ledarsidor. I vart fall inte de borgerliga. Något enstaka undantag förekom visserligen här och där, men det fanns något slags konsensus kring att detta var något som riktiga, seriösa ledarsidor inte ägnade sig åt.
Det rörde sig inte så mycket om en åsiktskorridor som att det ansågs vara något annat än politik. Något som kultursidorna kanske kunde tänkas ägna sig åt om de slutade skriva ledartexter. Så det lämnades i stora drag därhän. Det kommer nog att visa sig ha varit ett stort misstag.
Kulturkriget styrs nämligen inte främst av progressiva, det vill säga meningsmotståndare, utan av extremister och revolutionärer som vill se världen brinna. Åtminstone västvärlden, vilken förefaller vara allt de bryr sig om. Detta sägs inte i nedsättande utan deskriptiv bemärkelse.
Målet är förvisso sällan uttalat, det är inte något man ser på plakat under de demonstrationer som regelbundet urartar i omfattande upplopp. Det klottras inte på de statyer som vandaliseras och förstörs. Det ingår inte kraven som riktas till mediehus om att vissa förändringar måste ske. Likafullt är det en oundviklig slutpunkt.
Syftet med alla de dåd som utförs och krav som ställs är inte att förbättra det rådande tillståndet eller ens att uppmärksamma historien utan att förinta den. Allt som inte faller de mest extrema på läppen ska raderas ur minnet. Inte bara från dem som ställer kravet utan från det kollektiva minnet. Låt detta pågå ett litet tag och snart finns ingenting kvar.
Detta skulle per definition innebära slutet för vår civilisation, som ju är en iterativ process där vi successivt bygger oss vidare och framåt utifrån det redan befintliga. Våra värden och system går i stor utsträckning många hundra år tillbaka i tiden. Vi har givetvis putsat på dem över tiden, men utan historien vore de ingenting mer än känslor eller uppfattningar, tillfälliga företeelser som bara råkar vara på ett visst sätt just i dag. Utan stadga och struktur.
Civilisationen kan inte existera utan ett förflutet. Och vad som föreslås är inte ett system på vilket en ny kan byggas utan ett sätt att försäkra sig om att där aldrig uppstår en ny civilisation med mindre än att en ny revolution sker. Problemet med förstörd historia är förstås att den är svår att återskapa. Hur gärna vi än vill kommer vi aldrig att få veta vad som gick förlorat när biblioteket i Alexandria brann ned.
Kontinuerlig förstörelse handlar om att beröva människor makten över samhället. Det är därför det är så populärt i auktoritära stater. Avsaknaden av gemensamma referenspunkter försvårar samling och gemenskap.
Därmed finns det heller inget demokratiskt i de krav som nu ställs åt alla möjliga håll. Det är blott försök att riva ned det som har byggts upp över oräkneliga generationer och som vi är senast i raden att förvalta. Varje generation har ett ansvar att förbättra och bygga vidare, men också att bevara.
Så möjligen slutar devisen snart vara ett skämt. Kanske är det snart faktiskt dags att parkera sig utanför Nationalmuseum. Det kommer i vart fall att skrivas väsentligt mer om dessa frågor de kommande åren.