Här borde finnas en badvakt, kanske två, och ett torn som de kan sitta i, föreslår en kvinna. Det kan tyckas vara ett kamikazeuppdrag att argumentera emot. Men låt mig göra ett försök.
Tittar vi på statistiken är det ett 20-tal personer per år som dör i samband med bad. Samtidigt finns det tusentals kommunala badplatser i Sverige. Det skulle med andra ord krävas enorma mängder badvakter för att – i bästa fall – undvika något dödsfall. Det är ju inte ens säkert att de som drunknar alltid har vett att göra det på en bevakad badplats.
På Svenska Livräddningssällskapet menar man att detta skulle kunna ge ungdomar meningsfulla sommarjobb. Vi har alltså: 1) oroliga föräldrar, 2) media som hittat ett ämne för ett bekymrat reportage, 3) en intresseorganisation som ser en möjlighet att driva sina hjärtefrågor, 4) några som har ekonomisk vinning i sikte (sommarjobbarna) och 5) i förlängningen politiska aktörer som har en chans att visa handlingskraft. Det skulle alltså inte förvåna mig om antalet badvakter vid våra stränder blir fler under kommande år.
Liksom vi kommer att få se andra förslag för att öka vår säkerhet. Men det finns flera anledningar att ompröva vårt förhållande till risker.
Människor, inte minst barn, måste få lära sig att ta eget ansvar. Det har skrivits mycket om överbeskyddande föräldrar, som bidrar till att unga blir dåligt rustade för vuxenlivet. Här gör ideella Svenska Livräddningssällskapet ett mycket viktigt jobb i att lära människor att simma. Det är en kunskap som hjälper långt mer än en badvakt.
Att lita på att någon annan tar ansvar kan också innebära en risk. Ett omfattande offentligt sparande är tänkt att skydda svenskar från ekonomiska risker, men har inneburit att många inte sparar själva. Var femte svensk sparar inget alls, enligt en undersökning från förra året. Vi har lärt oss att någon annan finns där om pengarna skulle behövas. Det är i sig riskabelt.
Som alla entreprenörer vet innebär dessutom risktagande inte bara en potentiell förlust, utan också möjligheter att vinna något. För några år sedan bestämde jag mig för att hyra ut ett rum i min lägenhet. De som avrådde mig pekade på diverse potentiella risker. Fem år, fyra hundra Airbnb-gäster och många nya vänner senare kan jag konstatera att de hade fel.
Om riskminimering alltid är högsta prioritet kommer vi att gå miste om många värdefulla erfarenheter. Vår tids säkerhetsfixering kommer med ett pris. Som inte främst mäts i kronor och ören.
Maria Eriksson är frilansande skribent och författare.