Förändringens vind blåser plötsligt på biståndsmyndigheten Sida. Det hör verkligen inte till vanligheterna.
Det finns gott om socialdemokratiska surdegar som bara fortsätter att jäsa år efter år. Och det verkar inte spela någon roll hur många borgerliga regeringar vi får, dessa områden är aldrig prioriterade. Ett utmärkt exempel på detta är kulturen, ett annat är biståndet.
Somliga tycker att vi ska ge mer, somliga tycker att vi ska ge mindre. Det är dock ett faktum att Sverige är ett av världens mest generösa länder när det kommer till bistånd. Och kanske ett av de sämsta på att faktiskt göra något vettigt för pengarna.
På 1970-talet etablerades ett system där 17 organisationer ges mångåriga avtal och stora summor pengar att fördela vidare lite som de vill. Det är väldigt lite som förändras i detta upplägg. Varje gång är det samma organisationer som ges dessa uppdrag. Detta är ett av skälen till begreppet det biståndsindustriella komplexet. Biståndet har blivit en födkrok för civilsamhällesorganisationer som genom Sida har växt samman med staten – och socialdemokratin.
Ett potentiellt allvarligt problem med det här upplägget är att det kanske faktiskt är olagligt. Det finns mycket som talar för att uppdraget att vidarefördela biståndet är att betrakta som myndighetsutövning. Något som inte hur som helst kan läggas över på civilsamhällesorganisationer.
Att organisationerna har byggt nästan hela sin existens på denna roll är milt uttryckt olämpligt. Det oberoende som systemet är tänkt att främja uteblir och nytänkande blir närmast omöjligt när det är samma kolosser som styr allt. Inte för att de gör allt själva direkt. En hel bistånd har passerat sex-sju byråkratiska mellanhänder innan det kommer fram dit där det ska användas. Om man inte ser slöseriet inbyggt i detta finns inte mycket att göra. Poängen med det svenska biståndet är dock inte att göda ett oändligt antal handläggare utan att så effektivt som möjligt slussa pengar dit där de kan göra skillnad.
Sen vet vi ju inte heller hur mycket av biståndet som gör någon skillnad. Inte bara för att effektiviteten i biståndet kan ifrågasättas rent allmänt, utan för att vi inte vet vad det används till. Dessa Sidas många underleverantörer tyngs inte av biståndsmyndigheten omfattande krav på öppen redovisning och transparens. Det är helt enkelt omöjligt att granska mycket av denna del av biståndet. Det är oacceptabelt, inte minst givet att det rör sig om rätt stora summor – 1,8 miljarder kronor varje år. Det måste finnas en acceptabel grad av insyn även i denna verksamhet.
Även om vi inte vet allt, vet vi förstås en hel del. Till exempel att en alldeles för stor del av biståndet går till att bedriva opinionsbildning i Sverige. Skattepengar som de flesta tror ska gå till att göra världen bättre går alltså till att svenska aktivister ges resurser att lobba politiker, myndigheter och allmänheten för att skapa stöd för sin uppfattning. Vilket vansinne. Ett annat bra exempel på både hur systemet missbrukas och hur organisationerna och S har växt ihop var när ett fackförbund fick biståndspengar för att skriva i sin egen medlemstidning hur viktigt det är att vara med i facket. Bisarrt.
Nu är det förhoppningsvis slut på allt detta. Regeringen har presenterat sin nya strategi för utvecklingsarbete med civilsamhället. Jättarnas oligopol slås sönder. Det läggs utan omsvep på historiens soptipp där det hör hemma. Nu ska såväl stora som små organisationer kunna söka medel direkt från Sida och i framtiden även från åtminstone vissa svenska ambassader.
Nya biståndsministern Benjamin Dousa (M) trädde in i regeringen lagom för att få presentera regeringens nya strategi för utvecklingsarbete med civilsamhället.
Snacka om en flygande start för nya biståndsministern Benjamin Dousa (M). Det införs för första gången krav på rimlig transparens i biståndet som nu ska kunna granskas. Det blir också slut på biståndspengar till inhemsk opinionsbildning. De gamla drakarna är förstås välkomna att söka pengar även i det nya systemet och kommer att kunna göra stor nytta framöver. De står för en hel del viktig biståndsverksamhet. Men de har också stått för mycket annat. Det är det slut med nu, kontrakt sägs upp. Systemet startas om.
Få områden har varit lika instängda och unkna som biståndet och i samma behov av vädring och storstädning. Det hedrar regeringen att den inte drar sig för att göra det som krävs även när det kommer att gapas och skrikas. För det är många som riskerar att mista sin korrupta födkrok nu. Det är naturligtvis tråkigt, men det var aldrig vad biståndet skulle gå till. Förhoppningsvis fortsätter regeringen på den inslagna linjen och vi får se flera omdaningar av biståndet. Detta är en stor förändring, men av en egentligen mindre del av den enorma biståndskakan.