Den är onödigt lång (720 sidor), saknar egentliga avslöjanden, och är fri från självkritik. Annan kritik finns det dock gott om.
Från höger kritiserar man att Merkel stängde ned kärnkraften och att hon öppnade upp för en invandring som slet hårt på de sociala banden och tilliten i samhället. Hon skapade utrymme för ett utmanarparti till höger, AfD, som nu lamslår inrikespolitiken. Utrikespolitiskt ingrep hon inte för att hjälpa Storbritanniens premiärminister David Cameron att undvika Brexit.
Från vänster kritiseras Merkel för att ha fullföljt en ekonomisk politik som ledde till ökande klyftor och för att hon inte satsade mer på integration av de gamla östtyska förbundsländerna (något som nu utnyttjas av extrempartierna både till höger och vänster).
Internationellt kritiseras hon för att gjort Tyskland beroende av rysk gas, nedrustat det tyska försvaret, blockerat Ukrainas Natomedlemskap och för att ha varit naiv inför Kinas maktsträvanden.
I sin bok gör dock Merkel klart att hon inte ångrar någonting. Hennes välkomnande av syriska flyktingar försvarar hon som det enda moraliskt rätta. Sättet att hantera Vladimir Putin ser hon som realpolitik. Hon önskade blidka den nye tsaren för att vinna tid. Vad gäller AfD påpekar Merkel att populistiska partier nu finns i nästan alla europeiska länder, oberoende vilken migrationspolitik de fört.
I februari är det val och från den nya CDU-ledaren Friedrich Merz perspektiv hade Merkel sannolikt gärna fått ha varit bortglömd några månader till. Nu är hennes bok den stora snackisen i Tyskland. Kanske märks till och med en begynnande nostalgi för Merkel. Den makliga lunken under hennes sexton år som kansler framstår som en kontrast till samtidens hot och spänningar.
Vad man som svensk inte kan undgå att reflektera över är hur lik tysk politik under Merkel var den svenska. Även svenska regeringar stängde kärnkraftverk utan att ha något alternativ. De rustade ned försvaret trots orosmoln i öster. Hög migration matchades inte av någon politik för integration. Precis som i Tyskland ledde det till att ett nytt parti kunde växa fram och ändra den politiska spelplanen. Likheterna med Sverige påminner oss om att Angela Merkel inte var ett unikum. Hennes politik var i hög grad ett uttryck för en tidsanda, som på gott och ont förde oss dit vi är i dag.
Mathias Bred är politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån.