Utgångspunkten för en demokrati måste vara att medborgare ska skyddas, inte idéer och trosuppfattningar. Det är stor skillnad på att visa missaktning mot en bok och att göra det mot människor.
Det finns mycket som man kan problematisera kring lagen om hets mot folkgrupp, bland annat att den i så hög grad är beroende av kontext. Den juridiska snårskogen innebär att man bör vara restriktiv med att utöka tillämpningen av lagen.
Därför landar Anders Lindberg fel när han i en ledare i Aftonbladet (15/6) argumenterar för att koranbränning bör kunna betraktas som ett hatbrott.
Efter att Lindberg delat sin text på Twitter frågade ledarskribentkollegan på Dagens Nyheter, Erik Helmerson, om han även vill göra det olagligt att bränna eller smäda andra religiösa skrifter.
Borde det vara förbjudet för de som protesterar mot polska abortlagar att bränna bibeln utanför katolska domkyrkan vid Medborgarplatsen i Stockholm, undrade Helmerson men fick inget svar.
Det är nog ingen slump att Helmerson valde det exemplet. Liksom jag själv är han katolik och därmed medlem i vad som i vårt land är en minoritetskyrka dominerad av invandrare från världens alla hörn. Han vet hur det känns att hånas och misstänkliggöras för sin tro, men förblindas inte av erfarenheten.
I stället pekar han på att den som vill argumentera för att fler handlingar ska definieras som hets mot folkgrupp, måste föra ett principiellt resonemang som går att tillämpa, oavsett vem eller vad som är föremål för handlingen.
Att bränna religiösa urkunder är upprörande för många, men bör vara lagligt. Även om lagen formulerades så att den inte begränsades till koranen, skulle det ändå uppfattas som att vår sekulära stat gjort eftergifter till islamister – med ökade spänningar som följd. Och det skulle vara ett första steg ut på ett sluttande plan.
Religionsfrihet måste innefatta rätt både att tro och att utmana tron genom satir, kritik och provokationer. Monty Pythons film Life of Brian, Salman Rushdies bok Satansverserna och Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Ecce Homo är välkända exempel.
Jag förstår att koranbränningar kan göra ont, precis som det smärtar mig när kristna symboler skändas. Men mina känslor kan inte vara vägledande för samhällets spelregler. Detsamma gäller för muslimer. Och för Anders Lindberg.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.